Tjuven

Skrivet den 9 november 2006

En sann historia från den gamla goda tiden om ett numera preskriberat brott – av Peter U Larsson

”Det här ser ut att gå vägen”, tänkte jag och hukade mig ner där jag satt i mitten av bussen. Skönt att inte fler åker just nu. Kände obehaget mala i magen.

En kvart till och vi skulle vara framme i Borstahusen. Svetten klibbade på min rygg. Jag hade tagit bussen utanför biblioteket i Landskrona efter en kvick språngmarch genom staden.

Planen var klar. Den här gången planerade jag att hoppa av på hållplatsen innan jag brukade, för att ingen skulle se mig när tog mig ner till hamnen i det gamla fiskeläget.

”Skulle någon upptäcka detta?”

Jag kände tyngden av det stulna föremålet i mitt knä. Väskan kändes riktigt obehaglig. Den var en gammaldags av skinn som jag hade fått av min pappa. Men två spännen framtill och sidofickor. Den var beige och en aning sliten.

”Syntes utbuktningen på väskan?”
”Kunde folk se på mig vad jag hade gjort?”
”Det måste de kunna så som jag känner mig!”
Tankarna rusade genom min skalle och jag tittade mig oroligt omkring.

Frestelsen hade varit för stor. Kunde helt enkelt inte motstå att slå till. Kände att jag bara måste göra det. Samtidigt så visste jag att det var fel, och samvetet hade pinat mig med oräkneliga förmaningar. Till slut hade jag dock hittat de rätta förklaringarna och ursäkterna inför mig själv. Länge hade jag planerat och tänkt ut hur jag skulle göra. Om och om igen hade jag gått igenom det hela i tankarna.

”Pling”

Jag ryckte till när mannen en bit fram tryckte för att ange att han ville av vid nästa hållplats. Här skulle jag också av, en hållplats tidigare än jag alltid brukade stiga av på.

”Taxigärna” – caféet kallades faktiskt så därför att tanten som serverade kaffe sa alltid ”Tack så gärna” – låg bakom mig när jag hastade ner mot fiskebodarna.

Efter att ha sett till att ingen såg mig tog jag försiktigt fram bytet och försåg mig. Underbart god. Men smakade ändå inte riktigt bra. Funderade lite kring varför innan jag gjorde mig av med bevismaterialet i en papperskorg och gick hemåt.

”Hade någon sett mig?”
”Hade mina föräldrar sett bussen?”
”Visste de tiderna?”
”Var jag sen?”
”Vilken förklaring skulle jag ge?”

Och vad skulle jag göra när det brottet uppdagades och larmet gick. Skulle jag våga ta baktrappan ut igen från min pianolärarinna, förbi backen med läsk på andra våningen?

Backen, där en läskflaska nu fattades. Apelsin.

Förbjuden frukt smakade definitivt inte bäst vid detta tillfället.

En kort tid därefter så var pianospelandet inte så roligt längre.

Stölden uppdagades aldrig och är väl nu preskriberad.

Finns det någon som har en liknande upplevelse?

Välkommen att kommentera och skriva!
Peter

Bookmark and Share

1 kommentar för 'Tjuven'

  1.  
    Marie
    4 januari, 2007 | 12:00
     

    Jag stal ett Riff (grönt tuggummi i guldpapper med saltlakritssmak)

    Jag befann mig i den lilla tobaksaffären på hörnet till huset där vi bodde. Det var sextiotal och jag var i fem- sexårsåldern. Jag handlade en påse jordnötter à 25 öre där varje dag, utom på lördagar då jag fick en krona till riktigt godis.

    Det var en vanlig vardag och jag hade just köpt mina jordnötter av den trevliga, snälla tanten och var på väg ut ur affären när jag fick syn på det. Ett guldglänsande Riff på en glashylla med deckare precis vid utgången. Tanten var upptagen med en annan kund och ytterligare en kund väntade på sin tur. De var alla upptagna av sitt och såg inte åt mitt håll. Tusen tankar vimlade i huvudet på mig. Vem hade lagt Riffet där? Det kanske var någon som redan hade betalat och som inte ville ha det. I så fall skulle det ju inte göra något om jag tog hand om det. Eller? Det kändes inte bra men jag frestades till det yttersta. Jag kände paniken när jag blixtsnabbt snodde åt mig Riffet och gick ut ur affären.

    Först sprang jag en liten bit och sedan tittade jag på mitt fina Riff. Jag kände mig inte alls bra. Det kändes verkligen fel alltsammans. Jag hade redan börjat ångra mig när jag öppnade Riffet, men driven av en lustig kraft stoppade jag det i munnen och började tugga så smått. Då tog paniken överhand och jag sprang snabbt och slängde Riffet och guldpappret i papperskorgen vid parkeringen ungefär femtio meter från den lilla tobaksaffären. Jag var så rädd att jag sprang en lång runda runt hela kvarteret. Tänk om någon hade sett det!

    Jag lärde mig då att det inte är trevligt att vara tjuv. Samvetet, åtminstone mitt, klarar inte av pressen. Det smakar helt enkelt inte gott med ett stulet Riff.

    Jag åt många Riff, rättmätigt betalda, efter den gången och de smakade alla fantastiskt gott. Vet någon om de säljs fortfarande?

    Marie

Lämna gärna en kommentar som jag godkänner innan den publiceras.
Detta är min egen hemsida med mina tankar och åsikter - ingen debattsida.
Inga länkar godkänns i kommentarerna. Tänk på att ditt namn kan synas i sökmotorerna om du sätter ut det. Vill du berömma, debattera eller kritisera?


(krävs)

(krävs)

Information
Alla dina rad och styckebrytningar sätts dit automatiskt. Din e-postadress visas aldrig. Tänk gärna igenom det du skriver.

Använd knapparna nedan för att redigera din kommentar.


RSS flöde för kommentarerna i denna post | TrackBack URI

 

All nedtrappning av psykofarmaka skall ske i samråd med auktoriserad läkare.

Enligt vetenskapliga undersökningar har många deprimerade personer smärta (ibland är den förträngd) och rent kroppsliga problem. Som en första åtgärd rekommenderas alltid en fullständig kroppslig läkarundersökning med uppföljning och behandling. Välj en läkare som är inriktad på rent kroppsliga problem.

Folk blir skadade av elchocker, ECT! Skriv på protestlistan!