Mobbad under hela min uppväxt

Skrivet den 27 augusti 2008

”Det var intressant att läsa tack för att du berättade jag beundrar din styrka ditt mod tack för en stark känslosam verklighetsskildring jag blir ledsen när jag tänker på hur grymma människor kan vara..Ria”

Detta är en självutlämnande historia som jag skrev för några år sedan. Det är min förhoppning att den kan hjälpa någon annan. Jag tror det är mycket viktigt att mänskliga rättigheter lärs ut på alla nivåer i skolorna. Mobbing, diskriminering, våld, övergrepp är en hemsk vardag för många – även i Sverige! Det är dags att ändra på detta nu!

Det finns säkert fler som har gått eller går igenom samma saker som jag gjorde. Snälla! Försök hitta någon att prata med! Skriv, prata och få ur dig sakerna!
Du får gärna skriva till mig!

Jag kan även rekommendera att du läser denna artikel:

Vem är din bästa vän?

Ny artikel om mobbning!

Mobbning – många barn lider i det tysta

Det här är verkligen en självutlämnande historia om kroppsfixering och min pubertet. Det krävdes en hel del mod att skriva ner och publicera detta. Tänk på det när ni läser den!



Här kommer själva artikeln:

”Mobbad under hela min uppväxt”

En bra start på livet

Solen sken, livet lekte och jag gick i mellanstadiet i den gamla skolan i Borstahusen.

Mina första riktiga fotbollsskor hade jag själv cyklat in till ”Stures Sport” i Landskrona och köpt. De var av svinläder och kostade strax under femtio kronor. Jag älskade att spela fotboll.

Fröken brukade ge oss vissa eftermiddagar ledigt, så att vi skulle kunna spela. Vi gick över Erikstorpsvägen och fortsatte upp till fotbolls-planerna vid flygfältet. Där delade vi upp oss i lag och spelade mot varandra.

Jag var en i gänget, behärskade spelet och livet var underbart! Det fanns ingen som jag fruktade eller backade undan för.

Det kändes tryggt med klassen. Kände mig fullt accepterad av de andra.

Vi pikade killen, som hellre gick med tjejerna och snackade. Han, som inte heller ville ha moped. Jag kände att jag hade flera under mig i klassens rangordning. Det kändes skönt.

Mina kompisar blev monster

Något år senare hade dessa killar växt till monster för mig. Jag, som själv inte hade växt något nämnvärt, skulle inte ens drömma om att gå in i en närkamp med någon av dem.

Försökte gömma mig på en högerbacksplats, så långt borta från bollen som möjligt. Målvakten, som kallades ”Gordon” efter Gordon Banks (en legendarisk engelsk målvaktshjälte), brukade skrika på oss i backlinjen: ”Är du rädd får du stryk”. Detta gjorde han för att få oss mer agressiva mot anfallarna.

Då och då fungerade detta, eftersom han ibland var mer hotfull än de. Jag drog mig mest undan och ville försvinna. Det var skönt att hamna på bänken.

Lillebror starkare och kraftigare

-Titta här! sa min mamma glatt och sträckte fram fotoalbumet med sommarens skörd från Bornholm. Vi hade haft sex underbara veckor på solskensön.

Min lillebror och jag bläddrade glatt igenom bilderna, men vid anblicken av oss ståendes utanför stugan vid en cykel, frös jag till is. Jag stirrade skräckslaget på fotot. Kunde inte förstå att skelettet till vänster var jag. Mitt kycklingbröst och smala armar lyste som neonskyltar, och överallt stack benen fram från min magra kropp.

Det hemska var att min lillebror såg ut som en muskelknutte jämfört med mig, tyckte jag.Varför jag och inte han? Varför skulle jag drabbas? Avundsjukan tog ett stadigt grepp om mig. Allting låste sig för mig, och jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag teg och bläddare vidare. Ingen märkte något, men de borde ha sett att jag blev tyst och att glädjen försvann från mitt liv. I fortsättningen var det mest mulet på Bornholm.

Tvångsgymnastik

Mina föräldrar hade redan tidigare lagt märke till mina ”kroppsliga” problem och därför tvingat mig att gå med i gymnastiken.

-Det var bra att vara med i gymnastiken, sa de.

Jag förstod inte riktigt varför jag skulle vara med. Polisens son, som bodde på samma gata som oss var också med, tryckte de på med då. Då var det avgjort. Jag gav upp och blev därefter skjutsad varje lördag in till den gamla kasernen i Landskrona.

Där såg jag för det mesta på, när de andra gjorde gymnastiska övningar. Som tur var behövde jag inte duscha efteråt.

Släkten kommenterade glatt min smala kropp

– Så smal han är! hörde jag plötsligt från trädgården.

Släkten var på besök och hade ”vänligheten” att kommentera min kropp. Det var inte meningen att jag skulle höra, men det gick inte att undgå.

Jag blev alldeles förstummad och höll mig undan tills de hade gått.

Nedbrottad av alla i klassen

Jag fick också uppleva förnedringen av att bli nedbrottad av alla i klassen i sexan.

Ja, i alla fall av de som kände sig hotade och ville uppleva glädjen att placera någon under sig på stegen. De som visste att de var starkare brydde sig inte om en liten kille som jag.

Jag blev nedbrottad till och med av den nye lille killen, inflyttad från Kävlinge och som hade växt i takt med att han började träna hemma med skivstång.

Det var bara jag som förblev smal som ett skelett. Jag övervägde att själv börja träna men kom aldrig igång med det.

Till och med min bästis och hans vänner hade brottat ner mig. Mest på skoj förstås, men det låg även en hel del allvar bakom.

För mig var det dödligt allvar. Det gällde att få folk under sig, att visa att man kunde brotta ner någon. Men jag hade ingen som jag kunde brotta ner. Jag var den svagaste i klassen, i skolan, ja i hela Borstahusen.

Hur jag än letade så hittade jag ingen i min egen ålder som var svagare. Förmodligen var jag den svagaste och klenaste i hela Sverige. Jag visste ingen någonstans som var smalare och svagare.

Dagligen undrade jag vad det skulle bli av mig och hur jag skulle klara mig i livet.

Arg som ett bi

Ofta kunde jag bli arg som ett bi, men hade inga kroppsliga resurser att sätta bakom.

Ibland kunde jag trots detta inte hålla käften och fick då stryk.

En gång lyckades jag dock slå till en tjej, som hade sparkat mig på smalbenet, och det blev ett hemskt liv efteråt. Men nu var det så att hon var kompis med den tjejen, som jag tyckte mest om av alla. Hon klagade nu för min drömtjej, som gick raka vägen till min pappa och berättade vad som hade hänt. Snacka om pinsamt!

En annan gång nitade jag en betydligt yngre kille, som var kroppsligen lika stor som jag. Varför har jag glömt nu – det hade något med fotboll att göra. Det visade sig att hans far var lärare och kände min mamma, vilket gjorde att jag fick krypa till korset och be om ursäkt.

Blev jag arg på min storebror, hände det att jag slängde frukt på honom, och han sprang hukande därifrån, med bara händerna hade jag inte en chans.

Försökte äta massor

Jag försökte verkligen äta mer.

Men allting förbrändes i kroppen blixtsnabbt och inget lades på hullet. Hade jag mask i magen?

Doktorn gav mig vid ett tillfälle en medicin, som skulle vara aptitretande. Utan resultat.

Min kära mamma försökte truga i mig grädde, och ett tag fick alla barnen sitta kvar tills de hade ätit upp sin middag.

Vad och hur mycket skulle jag äta för att gå upp i vikt? Detta problem malde i mitt huvud dag och natt.

Till saken hörde också att jag åt inte vad som helst.

Matbespisningen hade inte mig som stamkund särskilt länge, det var en institution som jag inte uppskattade.Vissa minnen därifrån är fortfarande traumatiska. Tricksen att kunna lämna mat förfinades till perfektion. Många servetter gick åt. Det gällde att dröja kvar, veta vem som stod och vaktade och agera i rätt ögonblick. Något kunde man sätta under bordet, en del fick gömmas och resten slängas. Ju längre man dröjde kvar desto mer angelägna var lärarna att avsluta det hela. Men det fanns de som tvingade en att dricka upp den varma mjölken och feta slottssteken, och hur mycket jag än tänkte på fattiga barn i Afrika, så hjälpte det inte.

Några år senare under vår semester i London hade jag allvarliga problem att överhuvudtaget hitta något som jag kunde äta, och i USA räddades jag av MC Donalds.

I Asien hade jag inte överlevt, så därför har jag aldrig rest dit.

Mina viktproblem avslöjades av snygg tjej

-Fyll i dina uppgifter här, sa den söta tjejen från parallell klassen och gav mig kompisboken.

Livrädd tog jag emot den och såg vad som krävdes av mig. Naturligtvis förfalskade jag min vikt, vad skulle jag annars göra?

Skulle jag ha någon chans att bli tillsammans med henne, så var jag tvungen att justera sanningen lite. Visserligen köpte jag ut cigaretter till oss, men det räckte inte. Hennes familj var dessutom från Amerika och körde en stor svart Cadillac.

Denna bok skulle dessutom finnas till allmän beskådan, så det fanns inget val.

Fiaskoresa till Spanien med familjen

Resan till Spanien med familjen var tänkt att bli en succé. Alla åkte ju på charterresor och nu var det vår tur. Som alltid så åkte vi med färjan mellan Landskrona och Tuborg i Danmark.

Barnen skickades fram i vansinnesrusher genom kön, för att vi skulle få en plats i matsalen, och så fort de såg oss där så dukade de fram Kalvfilé Oscar och citronvand.

Eftersom vi aldrig har ätit något annat där under alla de år som vi har åkt, så hade ingen någon tanke på någon annan maträtt. Det var denna kalvfilé, intagen både på ditresan och sedan på hemresan, som höll mig vid liv dessa sommar veckor.

Väl framme i det heta Spanien hittade jag inte mycket som jag kunde äta, och det jag åt, måste ha varit dåligt, eftersom jag låg magsjuk på hotellrummet under den mesta tiden av semestern.

Jag låg där och drömde om kalvfilén som väntade.

Semester kändes som en missräkning, då jag var fullt igång med att försöka gå upp i vikt. Dessa kilo rann nu bort i sjuksängen.

Längtade hem till mitt sommarjobb.

Köpte dock Deep Purples ”Made in Japan” i en affär och gick förbi tiggarna ner till stranden någon gång. Där brände jag fötterna i sanden och ville gå tillbaka till hotellet snarast.

Ville inte titta på djurplågeriet (tjurfäktningen) utan höll mig på hotellet då.

Paret vi reste med passade på att tillkännage att de skulle skiljas.

Ingen av oss har varit i Spanien på charterresa sedan dess.

Konfirmationen blev en plåga

Jag kände mig som en utklädd pajas under konfirmationen. Den vita dräkten omslöt min magra kropp och hela jag var i uppror. Undrade varför jag hade gått med på detta, och vad jag gjorde i Sofia Albertina kyrka, Landskrona.

Jag hade smitit från en del kyrkobesök tidigare genom att förfalska prästens namnteckning på närvarokortet, men avslutningen kunde jag inte komma ifrån. Efter den bar det iväg hem för att trösta sig med pengarna och presenterna (och möta släkten).

Mina föräldrar har fortfarande kvar fotot på mig, där jag möter släkten på gräset utanför vårt hus.

Jag glömde förstöra det.

Smala stickor till ben gjorde det otänkbart med kortbyxor

På fotbollsträningen hade jag oftast på mig träningsbyxor med långa ben, för att inte visa mina smala stickor till ben. Men det gick inte att alltid ha dessa.

Jag sprang alltid hem efteråt för att duscha. Duschen fruktade jag mer än annat. Där fanns alla de stora killarna med muskler och kraftigt utvecklade kroppar, vilket fick mig att känna mig som en smal liten pinne. Åsynen av dem gjorde att jag krympte ihop och knappt vågade titta upp.

Duschen var den stora bedömningsplatsen för utvärdering av kropparna, och eftersom jag visste att jag inte platsade så höll jag mig borta.

Fotbollen var nu ett ända stort problem för mig.

Eftersom jag inte var med i spelet så var det inte roligt längre.

Behovet av bollrädda högerbackar, som hellre ville sitta på bänken, var heller inte så stort.

Inte heller hjälpte det att jag köpte en komplett Bois dräkt med nummer 9, som en av mina favoriter Tommy ”Gyxa” Gustavsson hade.

Så jag slutade med fotbollen.

Istället så utvecklade jag mitt intresse för terräng och långdistanslöpning. Mina trådsmala armar och ben upplevdes som helt normala där.

Äntligen fanns det något som jag var bra på, och jag fick många personers respekt.

Dagis kommer!

-Är det dagis som kommer? ropade min klasskompis som satt på läktaren under en av Landskrona Bois hemmamatcher på Karlslunds Idrottsplats.

Jag ryckte till och tittade på mina vänner som jag hade med mig. Hade inte räknat med att stöta på någon klasskompis på matchen. Det stämde att jag hade sökt mig ner i ålderna för att hitta ett vettigt umgänge.

Jag behövde i alla fall inte frukta att bli nedbrottad av dem.

Problem med min lillebror och vår ålder

En fråga som jag alltid fött höra, och som nästan tagit död på mig, är den som ställts kring min och min lillebrors ålder. Han var, och är, fem år yngre än mig.

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer det alltid att vara ett faktum.

Chockade människor har vid upprepade tillfällen konstaterat att han (trots ovanstående faktum) var mycket längre och mycket kraftigare än mig. Det har varit en ekvation som inte har gått ihop för dem. De har då tittat på mig som om jag vore en spetälsk.

Om mina spinkiga armar hade tillåtit det, så hade jag stryp en hel del av dem.

Min lillebror och jag umgicks mycket när vi var mindre, även om jag kände att det var något skamligt.

Jag borde ha varit ute och slagits med de andra!

Kalla hemska badhus

Bad upptar en speciell plats i historien för mig med blandande känslor. Vare sig det var inomhus eller utomhus, till slut var man tvungen att lägga ifrån sig handduken och exponera sin magra kropp.

Badbyxorna fick dock vara på hela tiden, trots sura blickar från dem i bastun.

Trodde att jag skulle frysa till döds flera gånger.

På det gamla innebadhuset i Helsingborg, där vi brukade åka när jag var mindre, fanns det ett iskallt vattenbad på golvet precis innan man gick ut i hallen. Jag förstod aldrig varför man skulle utsättas för denna tortyr.

Ibland tog det sedan en halvtimme innan jag hade doppat mig, badkruka som jag var. Hade ju inget varmande fett på kroppen.

Uttittad på stranden

Sommaren och speciellt stranden tyckte jag inte om. Kände mig obekväm och uttittad, när jag visade för mycket av min kropp.

Brukade alltid ha på mig en t-shirt eller ligga ner och gömma mig på en filt.

Om jag nu var på stranden överhuvudtaget.

Min mamma ville dock att jag skulle se brun och frisk ut (som alla mammor vill), så hon tvingade mig någon gång att vistas i solen på vår gård. Det hjälpte dock inte, och jag var fortfarande vit som ett lik.

Tack och lov så skaffade jag mig till slut ett sommarjobb, där jag kunde tillbringa hela sommaren. Det var en gammal bensin-mack med en pump för bensin, en handdriven pump för oljeblandat, full service, bensin för 1,20kr /litern och en skjulliknande byggnad, där solens strålar höll sig långt borta ifrån.

Med oljefläckade händer sålde vi även godis därinne, ända tills hälsovårdsnämnden gjorde inspektion och stoppade oss.

Trots urusel betalning så var jag där all tid de hade öppet.

Många undrade hur det kändes att missa så mycket av sommar, sol och bad. Jag var bara tacksam.

Oändligt tacksam.

Gick hem från disco

Min käre far var en av ledarna på Öresundsparkens disko.

I all sin välvilja lyckades han övertala mig att följa med en fredagskväll. Han ville antagligen att jag skulle komma ut och träffa andra.

Kände mig oerhört obekväm och utanför där jag satt i en hörna och tittade på när de andra dansade. Drog ut på läsken i det oändliga.

Visste inte vad jag skulle göra.

Efter en stund gick jag ensam hem och undrade hur livet skulle bli.

Hemska pubertet

Allting skulle ordna sig bara jag kom in i puberten.

Tiden gick dock oändligt sakta, och jag växte inte till mig och blev så stor och kraftig som jag hade hoppats, när den väl kom.

Alla tjejer jag frågade chansen på sade nej, trots att jag brände in initialerna på en av dem på min arm. Jag gned en tändsticka fram och tillbaka tills sår uppstod och sedan ett ärr. Men inte ens detta hjälpte.

Min kompis ringde medan jag satt bredvid och svettades. Ingen ville vara med skelettet.

En annan gång stal jag en hårfärgningsflaska (som jag trodde var parfym) och gav till en tjej, inte ens detta hjälpte, och mitt namn stod inte skrivet i någons bänk.

Brukade titta på och lida när paren dansade förbi eller stod och kysstes.

Men jag fanns inte i någons drömmar eller på någons lista.

Ingen tjej ville vara tillsammans med mig.

Ingen i hela världen.

Undvek duschar och gymnastik

Gymnastik och duschar blev någonting jag omsorgsfullt undvek.

Hela högstadiet passerade, utan att jag blötte ner mitt hår efter gymnastiken. Knepen och undan-flykterna för detta var oändliga.

Stackars dem som satt bredvid mig på lektionerna!

Inga högre betyg finns därför inskrivna för mig i detta ämne. Men jag lyckades avtala med ”Jocke” (gymnastikläraren, uppkallad efter Uppfinnar Jocke) även kallad ”Jocke med kniven”, att jag fick löpträna på vissa lektioner. Då slapp jag titta på när de andra spelade hand eller fotboll.

Jag var närvarande för det mesta, och placerade mig bra i terrängloppen, vilket gav mig i alla fall ett godkänt betyg. Brukade också passera hans hus och heja på honom på mina träningsrundor längs havet.

Det gjorde nog sitt till också.

Våldsamme ”Unkas” grep in i handlingen

-Jag måste få känna på ditt lår, sa ”Unkas” och grep tag i mig för att mäta storleken på mina lår.

”Unkas”, en storväxt, osympatisk kille, mest känd för att ha brutit sig in i sin lillasysters dagbok, skjutit slagskott på folk på isbanan, suttit itu ett stånd på Bakken när han var berusad och för att de hade en pommes frites maskin hemma hos sig. Denna maskin, som måste ha varit en av de första i sitt slag, hade uppenbarligen varit i flitig användning eftersom alla i deras familj var korpulenta.

”Unkas” brukade ”hälsa på mig” där jag jobbade på bensinstationen, och han flinande stal godis. Eftersom han var tre gånger så stor som mig, så vågade jag inte göra något, även om jag högljutt protesterade och hotade med att berätta det för chefen.

Denna uppenbarelse lutade sig nu fram för att ta mått med sina händer runt mitt lår, och detta inför alla människor i träningslokalen.

Jag blev alldeles förstummad och lät det ske.

”Unkas” konstaterade nöjt att hans handleder var nästan lika kraftiga som mitt lår.

En fysisk atlet!

– Peter har en fantastisk fysik, sa SO läraren plötsligt allvarligt till klassen.

Det gick ett sus bland de, som hade sett min spinkiga kropp stå och hänga på gymnastiken.

Jag blev ställd och visste inte var jag skulle ta vägen. Kunde inte fatta varför han sa detta plötsligt.

Läraren tystade dem och förklarade att han menade min kondition och förmåga att springa.

Vad ingen visste var, att SO läraren och jag brukade stöta på varandra i skogen, när jag var ute och tränade. Min kapacitet var betydligt större än hans, och därför såg han mig som en atlet.

Ämnet lämnades.

Klassen fortsatte muttrandes med andra världskriget.

Självförtroendet i botten

Vid det här laget var mitt självförtroende i botten.

Jag hade varit beredd att lägga upp mycket pengar för en bred bringa och ett par kraftiga, muskulösa armar och ben.

Hatade verkligen min kropp och trodde att den var orsaken till alla mina problem. Den hindrade ju mig från att göra det som jag ville och från att få tjejer.

Att få tjejer var det verkliga beviset på att man var lyckad och framgångsrik. Det var inte så noga vem man var med, och man kunde byta ofta, bara man hade en tjej.

Om någon annan tyckte om en och ville vara med en, då kan allt inte vara fel.

Hade man inga tjejer då var det kört och man var en nolla.

Jag hade inga tjejer.

Behöll mina problem för mig själv

Alla problem och tankar behöll jag för mig själv, det var ingen som visste vad som pågick.

Det låste sig och fanns inga ord. Kände att jag befann mig i ett chocktillstånd. Det kunde inte vara sant att jag hade fått en sådan mager äcklig kropp.

Det finns tyvärr heller ingen som jag kunde skylla på.

Visst förekom det knuffar och slag, skämt och skrik. Och det var inte så kul att bli inlåst på toaletten tillsammans med tjejen som jag tänkte fråga chans på, men inget allvarligt, och inte mer än någon annan råkade ut för.

Ville inte belasta någon annan med mina problem.

Någon, som kanske inte hade förstått.

Mönstringen blev en skräckupplevelse

För mig att gå omkring en hel dag i bara kalsongerna, bland mängder av andra killar som jag inte kände, var rena skräckupplevelsen.

De kallade det mönstringen, och jag gjorde den i Kristianstad.

Min beniga kropp exponerades för de andra under många timmar. Inte ens en t-shirt fick jag ha på mig.

Till saken hör även att jag försov mig, vilket gjorde att jag kom försent och hamnade bland helt okända killar.

Mängder av tester och prov gjordes, och sedan var det en farbror som skulle klämma en på penisen.

Varför vet jag ej. När det var över flydde jag därifrån till en pizzeria i Landskrona.

Pizza tyckte jag om, men det kunde man ju inte äta varje dag.

Intensiv styrketräning inleddes

Några år efter jag hade slutat skolan, började jag styrketräna för att bättra på min styrka och utseende.

På något sätt måste man väl kunna gå hem hos det täcka könet.

Flera gånger i veckan lyfte jag skrot på ett bad. I satsningen ingick också ett rejält försök att gå upp i vikt, och för detta ändamål inhandlades ett viktökningsmedel i choklad smak. En liten dyr burk var det, men mycket effektiv, sades det. Pulvret skulle intas efter alla andra mål som ett extra komplement.

Nu skulle mitt liv hanteras! Äntligen skulle jag hitta någon att vara tillsammans med! Med denna burken i min hand så kunde jag inte misslyckas.

Jag vet inte vad burken innehöll, men den mättnadskänslan var enorm. Den smakade som om man hade tryckt i sig flera chokladkakor samtidigt! Magen mullrade flera timmar efteråt.

Vågen bevakades minitiöst, men endast försumbara ökningar observerades.

Det köptes ingen andra burk. Mirakelmedlet fungerade inte. Min bror köpte samma medel, men lyckades bara pressa ner en några skedar av det. Sedan hamnade det i soporna.

Den enda som vann någonting på detta, var han som sålde burkarna.

Totalt körd i botten av en tjej

– Jag vill ju vara tillsammans med en riktig man, sa hon när hon gjorde slut.

Detta var ingen nedlåtande kommentar, bara ett konstaterande av fakta, utan att tveka eller blinka.

Hon kunde lika gärna ha skärt upp mig med en kniv och bränt mig levande på bål.

Vi hade varit tillsammans ett tag, men nu var det definitivt slut. Jag blev alldeles chockad och fick inte fram ett ljud.

Det värsta var att jag delade hennes uppfattning.

Jag lyckades gå upp i vikt!

Många år senare hade jag ett fysiskt krävande arbete. Det kändes i rygg och leder.

Tänkte att nu måste jag gå upp i vikt och bli starkare, annars orkar jag inte helt enkelt. Jag åt därför mer och började ta rejält med proteinmedel. Styrketränade en del också.

En dag kunde jag plötsligt konstatera att kampen var över. Jag hade nått normalvikt, och kunde stolt svara på frågan om hur mycket jag vägde. Kände att jag var normal!

Brukade fråga folk till höger och vänster hur mycket de vägde, bara för att få dem att fråga tillbaka.

Vågen visade för mig astronomiska vikter. Till och med lite för mycket, och jag började skryta om en viss övervikt.

Minsann syntes det inte en mage också nu. Jag förde öppet in mina vikter i träningsjournalen på gymet och kunde vädra dem med instruktören.

Min lycka och stolthet visste inga gränser, och jag gick omkring som i ett lyckorus.

Nu var alla mina problem lösta!

Nya problem med kroppen

Men det var inte så kul alla gånger att ha en mage som stack ut, och armar och ben var fortfarande smala.

Hade all vikt satt sig i magen?

Det kändes väldigt tungt att jogga, tiderna var minsann inte som förr.

Jag kände mig som en tung koloss som släpade sig runt. Vägde nu 25kg mer än när jag gjorde 17 min på 5000 m, och tiden var nu betydligt beskedligare.

Till min fasa noterade jag att jag hade inträtt i den tidigare så föraktade ”motionsklassen”.

Gå ner i vikt!

– Det är nog bäst att jag går ner i vikt lite, tänkte jag och kände det som om jag befann mig i upp-och-ner-vända världen.

Men hur skall jag få kraftiga armar och ben? De kan ju inte se ut så här.

Skall jag verkligen börja banta?

Förlåtelsen

Jag mobbades under hela min uppväxt.

Varje dag.

Av mig själv.

Det var hemskt.

Men jag har träffat mobbaren efteråt och har lyckats bli vän med honom. Han bad om ursäkt och lovade att behandla sig själv bättre i fortsättningen.

LÄS MER!

Läs andra artiklar jag har skrivit eller publicerat om detta ämne:
Mänskliga rättigheter

YTTERLIGARE KOMMENTAR:

Jag vill passa på att göra ytterligare en kommentar kring ovanstående, nu när jag har uppnått mogen ålder. Som jag skriver ovan så har jag (tyvärr) ingen att skylla på.

Älskar mina föräldrar och har haft en fantastisk uppväxt med dem och mina syskon. Vi gjorde många fina saker tillsammans. Livet blev väldigt bra till slut!

Icke desto mindre var ovanstående upplevelser ett litet helvete för mig.

Med facit i hand kan jag bara uppmana mig själv och andra att respektera varandra, använda de mänskliga rättigheterna och komma bort från alla dessa fixeringar vid kroppar och det materiella.

Det som räknas i längden är hur många verkliga vänner du har och att du hjälper människor. När du kör något för en annan människa känns det verkligen bra för dig också!

Vi måste också bli bättre på att prata med varandra och våra barn. Att verkligen bli vän med våra barn. Kunna prata om det som är besvärligt! Sex, kroppar, kön, mobbning, etc. Kan man bara prata om det så blir det mycket lättare, inte sant?

Välkommen att kommentera, rösta eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Bookmark and Share

45 kommentarer för 'Mobbad under hela min uppväxt'

  1.  
    Kenneth Nilsson
    12 oktober, 2006 | 14:20
     

    Hej Peter!

    Det var en väldigt intressant och fängslande läsning.
    Bra och intressant formulerat. Du hade det inte lätt!

    Kenneth

  2.  
    12 oktober, 2006 | 16:17
     

    Hej!
    Tack för din kommentar och beröm!
    Nej, det var inte helt lätt.
    Skönt att den tiden är över!
    Hälsn,
    Peter

  3.  
    Jim Westergren
    12 oktober, 2006 | 20:32
     

    Det är förbannat bra skrivet. jag älskar denna och läste den nu igen.

    Mycket intressant är den också. Skriv gärna fler!

  4.  
    Peter
    14 oktober, 2006 | 17:06
     

    Tack Jim!
    Peter

  5.  
    Birgitta Holst
    16 oktober, 2006 | 12:25
     

    Hej Peter! Faktum är att du i din bedrövliga historia har en härlig humor och självdistans.
    Jag vill läsa mer. Dessutom fnissade jag glatt över igenkännandet av att vara en sticka trots att jag åt som en häst, med undantag av fisk som var preparerade med ben, antingen stacks de eller kitlade, och båda varianterna får mig än i dag att bli illamående. Men benfri fisk är gott.

  6.  
    16 oktober, 2006 | 13:44
     

    Hej och tack för din kommentar!
    Ja, det var tider det!
    Ha det gott!
    Peter

  7.  
    natacha
    15 november, 2006 | 10:53
     

    ojj villken historia:S:S

  8.  
    Jacob Sjoberg
    17 december, 2006 | 20:02
     

    Mycket fin historia det där. Hoppas verkligen att du får ett lyckligt och härligt liv. Det förtjänar du! ;)

  9.  
    Samebutdifferent
    22 april, 2007 | 00:40
     

    Hej Peter!

    Jag undrar bara om du nånsin fick veta om det fanns en speciell orsak till att du aldrig gick upp i vikt, att du inte utvecklades som dom andra i puberteten, att förblev den där smala äckliga lilla……
    Jag bar undrar för det var samma sak för mig när jag växte upp – idag vet jag vad som var fel, och jag vet att jag aldrig hade kunnat göra nåt åt det oavsett vad jag hade gjort…

    Väldigt bra skrivet Peter, mycket intressant – jag håller på å skriver en bok om min uppväxt, jag vet inte om boken någonsin ska ges ut eller om den bara skrivs för att jag ska få saker och ting ur mig.

    Men i vilket fall så e de väldigt skönt att ibland få dela med sig av sina erfarenheter till helt okända människor, det har du gjort på ett väldigt bra å kul sätt…

    Hoppas du e lycklig nu för tiden Peter…

  10.  
    23 april, 2007 | 16:18
     

    Hej!
    Tack för din kommentar och beröm!
    Det värmer.

    Jag har hittat orsaken. Nu med distans till det hela och med facit i hand kan det verka lätt, men det är verkligen inte lätt när man sitter mitt i smeten!

    Kul att du också skriver! Om du vill så kan jag publicera det på min sida.

    Jag mår mycket bra nu! Tack för att du frågar!

    Hoppas det är bra med dig med!
    Peter

  11.  
    Johan Johansson
    5 september, 2007 | 12:42
     

    Hej Peter

    Mycket bra berättat och skrivet. Väldigt bra att dela med dig utav detta för det kan nog många behöva känna till. Att vi själva ofta kan vara den som sätter begränsingar och mobbar oss värst. Önskar få veta vad det hela berodde på ?

    /Johan

  12.  
    Cristopher
    22 september, 2007 | 21:11
     

    En fängslande och välskriven livsberättelse, men en bra avslutning. Helt klart värd en applåd.

  13.  
    Henrik Larsson Bauman
    29 oktober, 2007 | 18:32
     

    Hej!
    Jättebra och lättläst. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig. Själv hade jag överlag en härlig tid i skolan. Men jag har fått en inblick i hur det kan vara.

  14.  
    Nina
    3 februari, 2008 | 14:48
     

    Hej igen Peter.. Vi har visst levt väldigt lika men ändå åt skilda håll om jag så säger. Min mor fick mig att tro att jag var en flodhäst bara genom några fel valda ord och det ställde till det för mig i närmare 50 år.. Men tack och lov så finns det sätt att komma bort från det som en gång var och idag vet jag ju att jag duger och mer därtill precis som jag är… Jag är nog den mest tacksamma människa på denna jord känns det som för att få vakna med ett leende och en sång varje dag är inte alla förunnat.. Men jag skulle önska det… Kram Nina

  15.  
    Vimala
    16 februari, 2008 | 19:18
     

    Hej, bra jag vill läsa mera om detta problem i samhället. Jag har själv skrivit en bok: Är Du sexuellt utnyttjad, den kan beställas på litenupplaga.se t.o.m.12.3.-08

  16.  
    24 februari, 2008 | 02:40
     

    TUSEN TACK för era fina kommentarer!
    Peter

  17.  
    Hemligt
    14 mars, 2008 | 21:19
     

    Jag e i mina ”bästa år” (15) jag e mobbad av dom flesta. jag har blivit ner sparkad och spottad på mm. blivit det i 4 år jag har börjat gå på gym och om ett år ska alla jävlar som nånsin krökt ett hår på mej bli ett med asvalten… Det är det jag lever för… att hämnas..

    Väldigt bra // En som inte finns

  18.  
    15 mars, 2008 | 16:17
     

    ANGÅENDE OVANSTÅENDE SVAR:

    Hej!
    Jag förstår situationen och vet hur det kan vara.

    MEN hämd och hat är inte bra och leder ingenstans! Det tjänar ingen på. Hat och hämnd slår alltid tillbaka på den som gör det.

    Försök förstå och förlåta istället.

    Titta framåt, försök skapa dig ett bra liv.

    Lycka till!

    Hälsn,
    Peter

  19.  
    Myn
    14 april, 2008 | 02:10
     

    Det var en rörande historia faktiskt.
    Har själv problem, jag….Fast dock inte lika stora som du hade.
    Fast det är ju rätt vanligt att man har problem i sin barndom och i tonåren.

  20.  
    Slet
    10 juni, 2008 | 13:24
     

    Bra historia jag är nu 15 och har styrketränat i 1 år jag är inte spinkig längre :D är nu 1.80 väger 65 kg bara muskler :) lycka till!

  21.  
    Karin Ekeblad
    23 juni, 2008 | 08:12
     

    Hej!

    Jag är förstummad över ditt fängslande författeri. Du skriver underbart om ett hemskt faktum.

  22.  
    frida, 15
    24 juli, 2008 | 22:07
     

    fan va starkt !

  23.  
    Max Hansson
    20 augusti, 2008 | 18:16
     

    Hej
    Väldigt bra läsning detta, känner tyvärr igen mig på detta…

    MVH Max

  24.  
    Fredrik Son
    27 augusti, 2008 | 21:57
     

    Hej Pappa!
    Var faktiskt första gången jag läste den här, och vilken fantastisk historia det är!
    Mycket stark och sann!
    Mycket bra!
    Ha det gott!
    Fredrik

  25.  
    vV
    19 september, 2008 | 18:33
     

    Det är konstigt att det fortfarande alltid förvånar mig att bördan blir lättare att bära när man är fler trots att man aldrig träffats. När man läser om personer som också haft det tufft när de var yngre och märker att de klarat sig bra så känns det förflutna mer avlägset och lite mindre påfrestande.

    Tack!

    vV
    http://lillaochstorav.blogg.se/

  26.  
    Jonsson
    22 september, 2008 | 19:53
     

    hmm, skrev till dig i ett annat ämne först. Läste detta nu.. Känner igen mig, fast jag var fet…
    //Jonsson

  27.  
    Jen
    13 oktober, 2008 | 14:02
     

    Hm.
    Jag är inte säker på vart jag ska börja;
    men först och främst; din efterkommentar där du sa att du skrivit berättelsen när du var ung och att du nu kan se det ur ett annat perspektiv; fick mig att svälja irritationen jag kände först.
    Bitvis förstod jag dig – bitvis tyckte jag det lät som om du endast tyckte synd om dig själv. Det verkar som om jag är den enda som har något ”dåligt” att s¨ga om den här… Men till saken: även jag har blivit mobbad. För alla möjliga idiotiska ting, från att jag blödde näsblod väldigt ofta till att jag var allergisk, eller att jag gick in på toaletten med min kompis för att tala med henne. Då var man lesbisk. *ler lätt* Varför jag ler? Givetvis var det hemskt i tonåren. Givetvis. Men idag är det något jag växte utav. I 9:an upptäckte jag helt plöstligt hur de här människorna hade absolut INGET gemensamt med mig, och undrade varför jag skulle bry mig eller ta det så hårt. Så jag slutade att bry mig, och plöstligt blev jag vän med alla, inklusive klassens ”drottning”.

    Min poäng är –
    jag tycker inte man ska vältra sig i självömkan.
    Precis som du skriver, så var det mest du själv som mobbade dig.
    Jag menar inte att på något sett nedvärdera det du skrivit Peter, för du skriver faktiskt mycket bra.

    Men jag är själv författare.
    Jag har släppt allt det där gamla bakom mig.
    Ingen idé att slösa bort onödig energi på att upprepa och ta upp sådant om och om igen.
    Men kanske är det så du bearbetar det?

    Jag kände bara, när jag läste texten; att å ena sidan, det måste vart svårt, å andra – iriitation för att vissa delar av texten var bara allmänt gnäll, och å tredje sidan min sista kommentar:

    Jag har en väninna som kommer från Bosnien. hon kom till Sverige när hon var 7 år gammal. Hon såg alltså hur folk EXPLODERADE, blev skjutna och dog. Om nyår så tycker hon att det låter som när bomberna föll.
    Det är inte ofta hon nämner det här. Hon håller tyst, är stark och ser framåt istället.

    Alla har vi våra problem. Alla har vi mått dåligt eller har haft hemska uppväxter.

    Min far är alkolist. Vad sjutton ska jag göra åt det?
    Aldrig i hela mitt liv att jag skulle vältra mig i självömkan.

    Allt jag säger, Peter, är;
    att din historia var välbefogad.
    Men är det rätt emot dig själv?
    Det enda du gör är att upprepa och påminna dig själv om det.
    Eller? Har jag fel? Blir du starkare av att skriva ner detta?
    Det vet ju inte jag. Men det du gör mycket bra, är att du ger unga och andra som varit med om liknande en förstående sida.

    Och DET, är vad jag tycker om med din text.

    / J.

    SVAR:

    Tack!

    För mig var det positivt, men jobbigt, att skriva denna artikel. Det krävdes en hel del mod.

    Hoppas någon kan ha nytta av den!

    Lycka till med ditt skrivande! Om du vill får du gärna publicera något på min hemsida – hundratals besökare varje dag.

    Hälsn,
    Peter

  28.  
    Erik Å
    20 juli, 2009 | 04:12
     

    Hej Peter!

    Intressant historia du har där, jag är själv i änden där krisen börjar, 13 år, och börjar känna av allt snack av hur man ska vara, vad man måste göra för att passa in, osv.

    I tidigare år har jag inte varit särskilt populär i skolan, hade inga kompisar de tidigaste åren och blev därmed utstött. Hade stora problem med det och faktiskt kom det några självmordstankar redan vid 7 – 8-årsåldern medan klasskamraterna inte ens visste vad det innebar.
    Men allt höll jag för mig själv och stegvis gav jag mig själv positiva tankar om hur bra det gick med mitt presterande i skolan. — Till skillnad från de andra —

    Grejen är den att jag har ovanligt bra självförtroende vilket hjälper mig stå upp i många situationer. Ibland kan det kännas att man är bäst i allting i hela universum!! (Vilket jag har förstått inte är så bra om man yttrar sig om det.)

    Själv är jag nästan kortast i klassen och har skolios men är annars rätt ”normal” för att inte tala om vad jag skrev tidigare om att jag ligger lite före i åtminstone kunskapen.

    Jag ifrågasätter varenda liten kommentar som riktas emot mig vilket får folk att tystna och därmed får jag respekt. Men jag är aldrig hotfull, slåss aldrig förutom med diskussioner, där jag har grymt mycket tålamod.

    Det som jag fascinerast mest över är hur andra i min ålder tänker, och det verkar som om filosofi och livstänkande är fruktansvärt föraktat medan allt kretsar kring respekt, rangordning, styrka, relationer och såklart sex. Men jag följer inte med i strömmen. Bara skämtar om det, i och med det kom kompisarna och hejsan hoppsan var man lika populär som alla andra i sin ålder. Inte för att det spelar så stor roll, men det kan vara bra om man inte vill hamna i bråk och annat ”trams”.

    Jag står även upp mot äldre ungdomar än jag, som förväntar sig att man ska acceptera allt de vill och ‘inte stå i vägen’. Då anpassar jag snacket efter deras tålamod och vips är man kompisar.
    Jag blir bara förbryllad av att vissa, främst tjejer, bara håller tyst, blir av med kompisar, gör sina sorgsna ritualer och inte vågar (orkar, eller andra konstiga orsaker) göra något åt saken. Måste sedan få hjälp med ‘att leva’ till slut och i vissa fall slutar det i att byta klass eller skola.

    Hoppsan, det blev lite långt, men tro nu inte att detta bara är sjabbel som någon gammal gubbe har suttit och hittat på vid datorn. Väldigt mycket av det i elevernas skolmiljö får aldrig någon skolpersonal reda på och eftersom jag är en av eleverna som ”har lust” att tala lite om hur det egentligen är i skolan så kan en del information komma ut i vuxenvärlden och därmed kan skolan bli en mycket tryggare plats utan en massa trams.

    ”Respekt” var nyckelordet.

    MvH Erik

  29.  
    Lisa
    20 augusti, 2009 | 19:52
     

    Hej Peter!
    Jag tycker att din artikel var otroligt beskrivande, hur många barn, ungdomar och vuxna upplever sig själva. Jag tror att den kroppsfixering som finns idag är nedbrytande för själen och jag tror även att det är vanligare än vad vi vill erkänna.

    Jag har problem med kroppsfixering, det går inte en dag utan att jag tittar mig i spegeln och avskyr min kropp. Detta är dock inget som jag har fått från skolåldern, utan grundar sig nog snarare på min låga självkännsla, som jag fick under uppväxttiden. Det är något som jag jobbar med ständigt i hopp om att jag en dag ska få må bra.

    Och angående kommentaren från Jen, så måste jag erkänna att jag blev lite irriterad, men samtidigt kan jag bara förklara hårdheten i tonen på det som skrivits av att det är något personen jobbar med själv.

    För det är inte helt sällan som ungdomar och vuxna begår självmord pga att de har blivit mobbade. Gör de det enbart för att de självömkar eller gör de det för att de helt enkelt inte orkar kämpa och därför inte ser någon annan utväg.

    Därför tror jag att det är viktigt att våga visa upp saker som vi inte är så stolta över och som det krävs en hel del mod. Jag skulle aldrig våga berätta om min skoltid på internet. Jag vågar inte ens berätta för mina närmsta. Det är ju inte så lätt för folk som inte varit med i samma situation att förstå och då finns det ju en risk att man just bemöts av oförståelse…vilket Jen just nu visade på.

    Så jag måste säga att du är ett föredömma för oss alla, när du öppnar dig och visar upp dig som svag, vilket visar att du äär stark…Detta blev långt. Jag hade inte ens tänkt att svara.

    Tack igen!
    //Lisa

    SVAR: TACK ska du ha! Jag önskar dig verkligen lycka till vidare i livet! Peter

  30.  
    Ulf
    25 september, 2009 | 21:26
     

    Jag hade just satt mig ner och funderade på om jag skulle försöka skriva en berättelse om min egen uppväxt och om de jobbigaste episoderna i mitt liv, när jag började söka på nätet efter liknande texter och hittade din.
    Det var rätt skönt att läsa om hur du upplevt barndomen/ungdomen, för den har många likheter med min egen. Lite förvånad blev jag över att du inte verkar ha behövt någon form av terapi eller annan hjälp. Eller det kanske du fick?
    Själv är jag nu 40 och har ganska sent i livet insett hur präglad jag blivit av utanförskapet och rädslorna i tonåren.

    Nu ska jag kika mer på din sajt och läsa lite till.
    Ha det gott.
    Ulf

  31.  
    molly
    3 oktober, 2009 | 11:39
     

    hej ! jag är en tjej som är mobbad nu jag har varit mobbad hella deta året föra året var det bara en person som mobbade mej men nu är det typ alla i hela min klass

    SVAR: Hej, det låter inte bra. Hur mår du? Har du någon vuxen person som du kan prata med? Du behöver verkligen hitta någon som du kan prata med angående detta. Hälsn, Peter

  32.  
    Johannes
    14 oktober, 2009 | 11:48
     

    Jag är en kille, som har varit mobbad i 6 år (Årskurs 1 till 6). Nu bryr jag mer inte om det eftersom jag går i gymnasiet. Men, det finns 2 stycken som håller på med mig. Kallar mig för turk. Dem är rasist båda två. Jag känner miog kränkt och ensam. Jag har kompisar, men dem är inte alltid schysta. Något tips?

    SVAR: Hej! Tack för din kommentar. Jag förstår din situation och det är verkligen inte lätt! Har du någon vuxen du kan prata med? Prata om din situation till personer du litar på – det hjälper alltid! http://www.framgangstips.se/hur-man-hamnas/ – denna artikel kanske kan också hjälpa dig. Inrikta dig på bra personer och på det som du vill göra i livet. Lycka till! Peter

  33.  
    Marcus
    21 mars, 2010 | 18:33
     

    Bra skrivet! Det är väldigt modigt av dig att berätta om din svåra som du hade levandshistoria.

  34.  
    Kjell Holmsten
    3 maj, 2010 | 16:11
     

    Hej. Det var mycket intressant det du skrev om dig själv. Nu är det så att jag har vuxit upp med exakt samma ”smala” upplevelser som du! Jag känner igen mig till 75%.
    Tack för att du skriver så bra om detta, jag har försökt att lära mina barn att inte se sina kroppar som några själsliga svar? På sig själva, det är vad du tänker, gör och säger som är avgörande för hur du skall må. Mycket bra blogg, jag länkar hit från min blogg.

  35.  
    Hanna Pauna
    6 augusti, 2010 | 16:58
     

    Oj du hade det inte lätt, tog ett tag att läsa ut historien men jag gjorde det, jag har en kompis som är mobbad dock har hon inte samma problem som dig, hon blir mobbad för hur hon ser ut: tänder som sticker ut och mycket finnar ( jag hoppas att hennes liv ska komma till rätta som ditt gjorde ) tack för att du dela med dig. Ingen ska behöva bli mobbad!

  36.  
    14 årig tjej
    10 oktober, 2010 | 22:07
     

    Sha, jag är en 14 åring tjej som har haft de svårt under min uppväxt..
    Kändes lite sådär att veta att någon annan levt igenom så mycket..
    För mig började allt i 4.an ¨då jag började spela fotboll för att passa in. Dock gick de månader och jag började älska spelandet. Jag blev populär! Äntligen, folk började acceptera mig som jag är. Men jag själv kunde aldrig det..
    Jag hatade vad jag hade på mig och vad jag gjorde lyssnade på för musik m.m.
    6.an kom, allt var bra var fortfarande populär, folk viste vem jag var hade många vänner.
    Den julen innan jullovet började jag inse att jag själv måste acceptera mig själv o nt ändra mig för att någon vill de. Det var då jag började bli mig själv (en fotbollspelande tjej som ÄLSKAR rock och sånt) började klä mig mer ”emolikt” och då hände det… Alla som var mina ”vänner”gick imot mig och allting förändrades. Min syster tipsade mig om ett band senare, som bor i örebro (bor i örebro jag med) och jag o dom började få kontakt och vi blev ganska bra kompisar dom var 16 år men enormt förståenliga. Men kunde inte en enda dag gå till skolan utan att veta att jag inte har någon att gå till.. Viste att jag skulle förbli ensam. Satt och läste på rasterna för att inte gå utanför klassrummet och höra folks komentarer.
    6.an var över!!!
    Ny skola nytt liv! trodde jag iaf…Bandet började första ring, och tyckte jag var ett småglin..och i den nya skolan hade jag ingen att vara med på grund av hur jag var..
    När jullovet var över började en ny tjej som var ”emo” i vår skola. och de få vänner jag kunde hälsa på gick imot mig när jag började vara med henne. Det gick rykten om att jag skärde mig även fasen jag aldrig gjorde de. Det blev hon och jag…ingen annan..någon månad senare blev jag mordhotad av en tjej i skolan..Hon var nära på att bli avstängd.. Själv kunde jag inte bara stå där och se hur hennes liv skulle vara.
    Så jag bad rektorn att inte anmäla henne eller avstänga henne från skolan..
    Rektorn sa nej..
    Och då blev jag arg..Fick rättare damp på honom för att han inte lyssnade, det var ju mitt problem inte hans! Så jag sa att jag skulle sluta skolan, att jag skulle byta om han gjorde det!
    då gav han mig ett val
    1- jag skulle byta skola och att hon skulle få vara kvar
    2-hon skulle bli avstäng och jag skulle få gå kvar.
    Jag valde altenativ 1..
    Nu går jag i 8.an en ny skola…där ingen vet vem jag är. ett nytt liv hoppas jag..

    Man når mig genom min hotmail..

  37.  
    J
    17 oktober, 2010 | 14:40
     

    Ska hålla ett tal angående mobbning på min skola imorgon, detta inspirerade mig verkligen och gav mig ännu mer ”kött på benen”. Grymt skrivet, keep on being strong!

  38.  
    ökänd just nu
    19 februari, 2011 | 19:11
     

    hej.jag ska nu berätta en mycket skrämmande historia som hände mej,jag tackar och uppskattar alla ni som lyssnar väldigt mycket.det hela började redan i 6års gruppen på en skola i ett av sveriges värsta förorter.jag var en av dom få svenskar som gick på den skolan,men varken romerna,syrianerna,jugoslaverna,eller allt vad det nu heter var inte mitt problem,tvärtom kom jag bra överens med dom.det var dom andra svenskarna som nån anledning jag fick problem med!!!!.jag började där som sagt,en ny främmande värld för mej sedan jag blev urskriven från dagiset,det som var tryggare än skolan.det var runt 7-8 personer inblandade i mobbningen,mot mej,ensam.det var slag och sparkar.när jag la mej ner för att visa att jag ville inte ha något bråk.jag försökte t.o.m prata själv med ledaren.men han bad mej bara dra åt helvete,lillskit tillade han,vi gör vad vi vill,när du har kommit in här kommer du inte ut igen förrän du är död,sa han.jag blev livrädd då.jag tog kontakt med lärare och min mamma.det utreddes,men dom nekade och spelade ögontjänare.så det i skolan fortsatte,och på fritiden också,alla bodde i samma område.jag kunde inte gå ut längre.när jag väl gick ut hände det samma där.när jag berättade för lärarna trodde dom bara jag ljög och lärarna kände och var vän med mobbarnas föräldrar.dom som vågade stå upp för mej då var min mamma,morfar och mormor.min pappa har jag aldrig träffat.jag hade inga syskon.detta pågick i 3,5år,den sista tiden blev det värre än vanligt.då stod dom och skrek utanför fönstret och kastade saker,ingen polis kom,ingen som vågade säga ifrån,ingen nånstans!det var jag och familjen bara.sen så anklagade den näst värsta mobbaren min morfar för att ha misshandlat honom med en krycka i huvet.det var inte sant,han skällde bara ner honom så att han blev livrädd en månad eller två.dom terroriserade min familj också genom att kasta saker efter dom och skrika saker.vi pratade även med deras föräldrar men dom gjorde inget,barn är barn sa dom bara.det fanns en tjej jag var kär i,hon gick i en annan skola,men bodde i samma område,henne slog dom ner för hon hängde med mej mycket.nu var jag arg,och det mycket,jag beslöt mej för att hämnas som fan på dom,och det gjorde jag.jag planerade detta med invandrarkillarna,som jag blivit vän med det sista året med,jag hängde mycket med dom eftersom dom bodde i det andra området som var fritt från mobbarna.jag berättade mobbarnas hemlighet,dom var nazister,förklarade jag och att dom slog ner tjejer utan anledning.när jag då kom hem på kvällen stod dom som vanligt i området och hängde,jag vinkade glatt då,sen formade handen till en pistol och höjde den två gånger.det betydde:vi får se imorrn typ,hade jag lärt mej.så kom dagen,hämndens dag.nästan hela skolan hade jag tubbat att gå på dom.jag andvände mej av alla trick för att dom skulle få så mycket stryk som möjligt.så hela den dagen blev dom brutalt misshandlade.solen sken den dagen dom flyttade,en fin solnedgång prydde det lilla området när dom flyttade.vi var fria,ingen som bestämde över oss,ingen! jag minns en idag hur alla åkte ut från området med bilarna.det fanns en ända mobbare kvar.han blev inget problem för mej,han brottade jag ner och sparkade på länge.efter det på kvällen plingade jag på tjejen jag var kär i.sen gick vi ut på en promenad.och vi satt på en klippa,och bara satt där….länge.kändes bra.allt var löst.nästa dag kom snön.när jag var 10 nästan 11 år var jag helt fri.fred till alla er som är mobbade.det kommer bli bättre och ni ska få upprättelse,jag lovar,be till gud och be högt!

  39.  
    Mikael Johansson
    13 april, 2011 | 17:08
     

    Hej Peter!

    Jag har läst din otroligt fina och hemska novell om din barndom och blev väldigt rörd. Jag är ordförande för Värmdös Ungdomsparlament där vi jobbar med olika samhällsfrågor tillsammans med Värmdös och Stockholms politiker. Jag och mina ledamöter jobbar med frågar: Hur ska vi motarbeta mobbning och utanförskap?. Jag tänkte passa på att berömma ditt mod att göra en sådan sak som du gjorde på din hemsida och jag skulle vilja fråga dig – som till till vårt arbete – hur tycker du att vi ska motarbeta mobbning? Jag ska även hålla ett tal på 15 minuter för alla politiker om en månad själv som ska vara ett avslutande tal för vår motion angående ämnet och jag undrar om du hade något bra exempel som jag kan säga till politikerna som till exempel din barndom, att prata om din barndom och uppväxt skulle få politikerna på fall och få dem att lyssna på hur vi faktiskt kan bli av med den hemska mobbningen som finns i vårt samhälle.. så något bra
    tips eller några ord som kan sägas skulle vara otroligt hjälpsamt och som sagt, hjälp mig att hjälpa de mobbade genom att jag ska få politikerna att faktiskt agera och jag har själv tagit tag i detta och blivit vald till detta område på grund utav stort intresse..

    Tack på förhand Peter!

    Med Väldigt Vänliga Hälsningar Mikael Johansson, 16 år – Värmdö Kommun.

    SVAR:

    Hej!

    Tack för ditt mail och fina beröm!

    Roligt att du gillade artikeln. Det tog en hel del mod och kraft att skriva och publicera den.
    Jag skrev den för att den kan hjälpa andra.

    Har faktiskt förslag till dig angående mobbning. Se denna artikel: http://www.ordklasser.se/mobbning-manga-barn-lider-i-det-tysta.php

    Se även detta projekt: http://www.ordklasser.se/jag-mobbar-inte.php
    Se länkarna här också.

    Skulle råda dig att även ta kontakt med min gode vän Lisbeth Pipping. Hon är oerhört engagerad och aktiv!
    Se denna artikel + länkar till hennes sidor: http://www.peterularsson.se/karlek-stalull-av-lisbeth-pipping/

    Hoppas detta räcker som tips och hjälp till dig.

    Låt mig veta vad du säger!
    // Peter

    http://www.peterularsson.se/

  40.  
    Anita Boström
    9 juli, 2011 | 17:43
     

    Hej!
    Som skolsköterska inom Halmstad kommun i 34 år har jag under årens lopp gjort allt för att det ej skall vara den mobbade ,som skall behöva lämna sin klass eller skola utan mobbaren om denne/denna trots varning fortsätter med kränknin-gen .Ett samtal med mobbaren och hot om flyttning till annan skola bryter oftast otyget.Det är viktigt att ej lämna ut den mobbades namn till mobbaren,som oftast kränker flera i sin omgivning.
    Vad gäller gemensam duschning kan det vara problem .Speciellt i killarnas duchrum efter gymnastiken.Små,spinkiga killar och stora för feta med små penisar kan bli föremål för klasskam-raternas mobbing.Då kan skolhälsovården skriva ett intyg till gympaläraren och låta dessa killar tvätta sig efter gymnastiken
    eller rent av hemma i stället.De dör inte av att vara lite svettiga några timmar i veckan.En promenad kan också erbjudas.
    Viktigt är att tala med mobbaren,som ofta har egna stora problem och tidigare själv blivit mobbad.
    Tjejerna tycks mer toleranta mot olikheter i kroppskonstruktionen.

  41.  
    Lillan
    7 november, 2011 | 13:26
     

    Jag beundrar dig!
    Heja dig!

  42.  
    MiTV
    24 november, 2011 | 16:28
     

    Hej alla!
    Medieinstitutet söker dig som på något sätt varit utsatt eller inblandad i mobbning för ett omfattande projekt där har vi fått i uppdrag av Kunskapsmedia att producera filmer om mobbning som ska visas för elever och lärare på svenska grund- och gymnasieskolor.
    Har du blivit mobbad? Har du mobbat någon? Är du lärare och har sett barn bli mobbade? Har du hjälpt någon som varit mobbad? Vi vill höra alla historier, stora som små!
    Vi arbetar med största förståelse och respekt för att det är ett känsligt ämne och känner oss ärade ifall ni vill dela med er av era historier.
    Kontakta oss via casting@medieinstitutet.se.
    Tack! Therese MiTV

  43.  
    Sassa
    10 februari, 2012 | 20:39
     

    när mina pojkar var små, tonåringar var de helt olika den minsta var mera orädd och den äldre ville inte slåss bråka så en kille i klassen när pojken gick i 7 an var taskig så jag ringde upp hans mamma och sa håll din son ifrån min, annars skall jag spöa dig och honom, får ni känna på

    hon blev skraj och hämtade ungen från skolan men det blev stopp där i alla fall

    en annan gång ringde jag en auktoritär lärare som har tuff och sa till honom så då fick de sig på skallen från honom också

    Man kan inte ändra om ungarna, utan de som mobbar får plockas ur klasserna anser jag inte tvärtom, för annars blir det mera tolkningen att det är ok för mobbare och den som utsätts får på sig allting.

    Jag hade en journalist här en gång hade enskild firma, hon vill skriva om mobbing så jag sa direkt till henne, jag är säker på du har mobbats, vilket det var också,
    man ser direkt vilka som kan vara, ha varit, kan bli offer för mobbare

    Men mina pojkar fick gå på kampsport andra sporter osv dels för att få en bra självkänsla, vara i grupp och dels för bygga upp kuraget bli mindre känslig, osv

  44.  
    Rigmor Jonsson
    7 maj, 2012 | 23:47
     

    Det var intressant att läsa tack för att du berättade jag beundrar din styrka ditt mod tack för en stark känslosam verklighetsskildring jag blir ledsen när jag tänker på hur grymma människor kan vara..Ria

  45.  
    Smich
    27 augusti, 2012 | 12:44
     

    Hej.
    Oj jag kände igen mig i mycket. Hade det mer eller mindre helt perfekt fram till nån gång början av högstadiet då det gick stadigt neråt. Fram till och med mellanstadiet trivdes jag perfekt med tillvaron, bar nummer 10 i fotbollslaget, ofta tillsammans med någon populär flicka och duktig i skolan.
    I 7an blandades vår skola och en annan och delvis nollställdes den sociala trappan. Jag trivdes initialt bra, umgicks med en del nytt folk och gjorde bra resultat. Dessvärre var jag väldigt sen i utvecklingen och snart ett huvud kortare än de andra. Jag hängde inte längre med i fotbollslaget, jag var chanslös vid kraftmätningar i korridoren och mina gamla kompisar tryckte ner mig inför de nya för att hävda sig i den sociala statuskampen.

    Dessvärre var jag inte stark nog psykiskt att kompensera för mitt veka fysisiska jag och även om jag fortfarande hade kompisar var jag med på villkoret att det var när som helst okej att håna mig hur som helst. Fasthållen, snodda kläder, ollad, skriva grejer på skolgården om mig, mulad etc.

    Skäms fortfarande så oerhört när jag tänker på att jag faktiskt aldrig lyckades hitta ett sätt att ta mig ur det där. När jag väl kom ikapp fysiskt i 3an på gymnasiet kändes det som att jag inte längre var jag. Att dagligen höra hur svag, pipig röst, kort, varför växer du aldrig? osv har satte sig. Bestämde mig för att om jag hör vissa smeknamn igen tar jag livet av mig direkt. Från högstadiet fram till 20års åldern hörde jag i stort sett aldrig mitt eget namn. Undviker mer eller mindre all kontakt med andra då jag är rädd att de ska få reda på hur jag hade det i högstadiet av nån gemensam kontakt eller så. Jag skäms över att jag inte var starkare.

Lämna gärna en kommentar som jag godkänner innan den publiceras.
Detta är min egen hemsida med mina tankar och åsikter - ingen debattsida.
Inga länkar godkänns i kommentarerna. Tänk på att ditt namn kan synas i sökmotorerna om du sätter ut det. Vill du berömma, debattera eller kritisera?


(krävs)

(krävs)

Information
Alla dina rad och styckebrytningar sätts dit automatiskt. Din e-postadress visas aldrig. Tänk gärna igenom det du skriver.

Använd knapparna nedan för att redigera din kommentar.


RSS flöde för kommentarerna i denna post | TrackBack URI

 

All nedtrappning av psykofarmaka skall ske i samråd med auktoriserad läkare.

Enligt vetenskapliga undersökningar har många deprimerade personer smärta (ibland är den förträngd) och rent kroppsliga problem. Som en första åtgärd rekommenderas alltid en fullständig kroppslig läkarundersökning med uppföljning och behandling. Välj en läkare som är inriktad på rent kroppsliga problem.

Folk blir skadade av elchocker, ECT! Skriv på protestlistan!