En generös läsare mailade första kapitlet i sin novell Överlevarna till mig och er. Tack! Den kan beställas på Adlibris.se eller Bokia.se.
Njut av läsningen!
Hälsn, Peter
Kapitel Ett
Det fanns inget mer vi kunde göra. Berit led inte, hon somnade in lugnt och stilla.
Orden nådde honom, men ändå inte. Han såg läkaren i den vita rocken och han såg det uppriktiga deltagandet i mannens blick, men det var som en film. En känsla av overklighet spred sig. Detta hände inte honom. Han såg på den andra soffan i anhörigrummet, den var tom. Hon kommer snart, tänkte han. Hon kommer snart. Han sänkte sitt huvud, det svartnade och han insåg att det inte fanns någon hjälp. Protester hjälpte inte. Det räckte inte med att han inte ville att det skulle hända. Det hade hänt, och det var slut nu. Det fanns ingen mening.
Nästa sak han upplevde var en arm runt sina axlar, en kram, en viskning. Läkaren hade lämnat rummet.
– Jag kom så fort jag hörde, de ringde mig …
Det var hans syster. De hade inte pratat sedan den där bittra arvstvisten för fem år sedan, men nu var det som om inget av detta spelade någon roll.
Ulla …
Han bröt ihop och lät sig omfamnas, han ville försvinna i hennes armar. På något sätt kändes det som om sorgen delades och blev mindre. Han hade alltid varit storebror, den starke som klarar allt och som inte låter sig beröras. Inte längre och kanske aldrig mer. Aldrig mer? Finns det något mer efter detta någonsin, tänkte han.
– Vi visste att det skulle komma, nu lider hon inte mer, sade hon i ett försök att trösta.
– Ja, viskade han, knappt hörbart. Hon lider inte mer …
Han önskade att han hade en tro, men han hade ingen aning. Det hade liksom hört till hans stil, att raljera om döden, När det är slut är det slut, allt annat är bara människans desperata försök att hitta tröst och mening i något som bara är helt naturligt. Konstigt, det kändes inte naturligt. Det kändes jävligt förbannat helvetes jävla onaturligt. Bara död, slut, inget mer. Vad i helvete! Han kände sig lurad. Här går folk och låtsas som om att allt är helt okej, och så skall man bara dö och de man älskar skall dö och det är slut på charaderna, ridån sänks och föreställningen är över. Vilken bluff! Vad är meningen, vad är poängen?
Efter en stund öppnades dörren och en kvinna kom in. Hon sade sitt namn, tog i hand och presenterade sig som kurator, satte sig i den andra soffan, sedan var det tyst. Plötsligt ringde hans mobil och reflexmässigt svarade han,
– George.
– Hej George, jag ringer från Optimal Marketing, är det du som är marknadsansvarig på Bra Reklam?
Tystnad.
– George?
Han tryckte bort samtalet och stängde av telefonen. Han blev inte ens arg. Säljaren kunde ju inte veta. Det var märkligt. Folk dör, men allting fortsätter, andra tar över och hjulen snurrar vidare. Han tittade på kuratorn.
– Tack, men jag fixar det här.
Han sa det mest för att slippa inblandning, för han var inte alls så säker på att han skulle fixa det.
– Berit dikterade ett brev förra veckan, sade hon, som jag skulle ge till dig om … eller när … det blev så här.
Hon räckte över ett kuvert. Till George, min älskling, stod det på det. Han började gråta igen, det gjorde så ont, han ville att det skulle sluta. Han tvingade sig att öppna kuvertet, vek upp pappret, gnuggade bort tårarna för att kunna se bättre, och läste.
George,
Nu är det klart. Vi visste båda att det skulle bli så här. Du måste tro mig när jag säger att jag inte är rädd. Snart kommer smärtorna vara så svåra att de söver mig och det skall bli skönt när det är över. Jag har tänkt mycket på det som har varit och den tid vi har haft. Det jag sörjer mest är att vi inte fick några barn, men det är också en lättnad att inte ha barn som kommer att sakna mig.
Jag vet att du inte delar min tro på att vi lever vidare, men du kan inte heller vara säker på att det inte är så. Det enda jag kan hålla fast vid just nu, det är att vi på något vis kommer att ses igen. Jag vill att du skall tro det också, för annars kommer jag och hemsöker dig och rappar dig på rumpan!!
George skrattade till, hon hade en speciell humor och den hade hon kvar in i det
sista.
Jag vill inte att du skall hänga fast vid detta för länge nu. Släpp det och gå vidare. Hitta en annan kvinna, det är okej, ifall du skulle få för dig att tro något annat. Ge en extra slant till cancerforskningen och gör livet så bra för så många du kan, för döden betyder inte att all glädje dessförinnan är meningslös. Tvärtom. Jag vill inte att du blir en grubblare, men jag tror faktiskt att du kommer att må bra av att försöka hitta en mening med livet utöver pengar och karriär.
Han kunde nästan höra hennes lärarinneröst i de orden. Jaha, tänkte han och log, även efter döden läxar hon upp mig och talar om för mig vad som är bäst för mig.
Så jag säger hej så länge älskling, jag säger inte farväl. Jag finns kvar och det vi haft finns kvar. Njut av livet!
Berit.
Han satt där med brevet i händerna. På något vis mer i kontakt med verkligheten. Märkligt nog kändes det lite lättare nu. Han tackade kuratorn.
– Dikterade hon för dig?
– Ja, hon hade en stund då hon var ganska klar i huvudet och hon bad mig skriva ned det. Hon var lugn och fridfull. Sedan somnade hon igen ganska snabbt.
Han kände sig rastlös, det kändes inte som om han hade något på sjukhuset att göra längre. Det var färdigt, han ville ut och gå, han tittade på sin syster.
– Jag vill gå nu, följer du med?
– Naturligtvis, svarade hon.
Han reste sig, sade adjö till kuratorn, och lämnade sedan dödens hus.
Vill du läsa mer?
”Överlevarna” kan beställas på Adlibris.se eller Bokia.se.
Med vänlig hälsning, Medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.
Peter