SSRI – Antidepressiva medel, lyckopiller

Skrivet den 3 februari 2008

Skall vi inte satsa på verklig hjälp till människor istället för tabletter och droger? Vem vinner på att det skrivs ut mer och mer droger till människor?

lyckopiller.jpg
Foto MegElizabeth

Verklig hjälp istället för tabletter och droger!

Användningen av antidepressiva medel, sk ”lyckopiller”, ökar i alla åldrar i Sverige. Psykiatriker, psykologer och läkare skriver ut allt mer av dessa narkotiska preparat som en lösning på alla möjliga slags ”problem”.

Ibland utan ansvar och oerhört lättvindigt.

Hur går det för patienten? Blir hon verkligen hjälpt? Går man verkligen till botten med svårigheterna?

Finns det tid till att verkligen sätta sig in i denna människans livssituation och hjälpa henne?

Många människor vittnar om omfattande biverkningar och ett enormt beroende av dessa droger. Är detta framtidens narkomaner skapade av psykiatriker och läkare?

Psykiatrin hittar på nya diagnoser hela tiden och läkemedelsindustrin gör stora vinster och jublar. Snart har psykiatrin fått in hela svenska folket i någon form av psykisk sjukdomskategori som beror på en kemisk obalans i hjärnan. Och botemedlet? En ny psykiatrisk drog, förstås!

Psykiatrikerna, läkarna och psykologerna använder sin auktoritet och en massa krångliga namn för att sälja in detta sedan till vanliga människor som en lösning på deras olika problem.

Hur mycket psykiatriska droger vill de att vi skall ta? Den frågan skulle man verkligen vilja få svar på!

Är hela svenska folket psyksjuka?

Många människor har naturligtvis problem och kan uppleva minskad glädje och entusiasm inför livet. Men det gäller att hitta lösningar och vägar som verkligen hjälper henne långsiktigt!

Att rutinmässigt skriva ut tabletter och droger till folk som behandling är att göra det väldigt lätt för sig, tycker jag. Ibland räcker det med motion, ändrade kostvanor, miljöombyte – eller kanske en ordentlig läkarundersökning och efterföljande behandling för att få livet att se ljusare ut igen. En medmänniska som lyssnar och hjälper kan också göra underverk. Kanske borde vi stänga av TV apparaterna och prata mer med varandra istället?

Jag tror på alternativa lösningar och behandlingar, och jag tror att det är mycket viktigt att föra fram dem i ljuset. Vanliga, enkla lösningar som man använde förr i tiden när inte psykdoktorerna hade nästlat sig in överallt.

En daglig långpromenad eller löptur tex. har i vissa fall gjort underverk för människors välbefinnande. Lägga om sin kost, byta arbete, flytta, prata med människor, välja bort människor man mår dåligt av, motion eller varför inte skaffa hund! Att skaffa hund eller annat husdjur kan vara rena miraklet när det gäller att bryta isolering och ensamhet . Det kan ge livet en ny mening!

Det är kanske inte särskilt lätt alltid, MEN det är tusen gånger bättre än att bli beroende och få de skadeverkningar som kommer av alla dessa olika psykdroger.

Jag tror inte att man verkligen hjälper någon genom att göra dem beroende av tabletter med starka biverkningar. Det är en lösning, som skapar ett ännu större problem.

Hjälp människor genom att gå till botten med deras problem istället utan att göra dem till drogmissbrukare!

Peter U Larsson
Medlem i Kommittén för Mänskliga Rättigheter (KMR)

Bookmark and Share

12 kommentarer för 'SSRI – Antidepressiva medel, lyckopiller'

  1.  
    L Andersson
    19 februari, 2008 | 21:46
     

    Dagens Medicin skriver 19/2 att tillverkarna har rätt att välja vilka studier som skall publiceras. De har medvetet sållat bort de flesta negativa dito och istället valt de positiva.

    Sammanlagt gäller det 74 FDA-registrerade studier. Av de 37 studier som FDA ansåg visade ett positivt resultat publicerades alla utom en. Men de studier som FDA ansåg visade ett negativt resultat publicerades med tre undantag antingen inte alls (22 studier) eller så publicerades de på ett sådant sätt att de förmedlade ett positivt resultat (11 studier).

    Problemen med antidepressiva medel rör således inte bara biverkningarna som t ex våldsamhet, självdestruktivt beteende och självmordsbenägenhet. Publiceringen har varit medvetet styrd så att positiva studier fått en ensidig övervikt. Kan man verkligen ha förtroende för tillverkarna och vårdsektorn med sådana regler? Är inte reglerna felaktiga?

  2.  
    Peter
    22 februari, 2008 | 17:27
     

    För det första så håller jag med dig om att det är givetvis är bra kombinerad vård, det är nog ingen som säger emot det.

    Du lider dock , liksom så många andra, av villfarelsen att alla problem går att lösa med lite enkla knep i vardagen. Skaffa hund :P vilket skämt. Det är inte alla situationer som går att bemästra, det skapar depressioner och andra problem. Jag har kroniska smärtproblem exempelvis. Kunde inte gå ut på ett år nästan, är i 30 års åldern. Ingen hittade felet på problemet, otrolig obeskrivllig smärta direkt jag rörde mig. Ekonomiska problem som följd givetvis. Mitt anliga liv i spillror. Du säger kansek ”börja måla det är bra” ,, eller nåt.. men jag skiter i målning, jag skiter i allt, mitt liv är ju förstört, ingen mening med nåt?! Det är ju nästintill en godtagbar lösning att ta livet av sig i den situationen. Oändliga smärtor, ingen hjälp att få. Att skaffa hund hjäper inte.

    Jag fick antidepressiv medicin, minsta dosen. Kände inga biverknigar. Blev lite mer positiv i min grundinställning, inte lycklig, inte glad, bara skillnaden att vakna utan oändlig ångest över en krossad verklighet. Samma skillnad som man kan känna av att ha lite mer vind i ryggen en dag. Inga stora grejer, bara det lilla som skiljer. Orkade ta tag i min vardag, orkade bli bättre. Orkade kliva ur sängen och möta en verklighet som de flesta hade spottat på…

    Tror du verkligen på det du skriver själv?

  3.  
    Gunilla Stenlund
    12 mars, 2008 | 01:34
     

    Då det gäller mediciner, vi tar antidepressiva tabletter som exempel, måste då först säga att jag har haft allvarliga olika kroniska sjukdomar snart 40 år. Redan som 16-åring fick jag TBC och det var rätt ovanligt, jag var den yngste som blev isolerad på sanatoriet, därefter var dom från 40 år och uppemot 70 80 åringar, och mediciner stoppade dom i mig, b la på dagen så var det tysta timmen mellan kl 13.00 till 15.00 då alla skulle ligga och vila, jag var 16 år så det var svårt att hålla mig lugn så jag fick nån form av barbiturater, vilka vet jag inte nu, men jag låg då i sängen 2 timmar (den sk tysta timmen?). Men sen har sjukdomarna följt mig genom livet.
    Och det tär ju på en när man nästan aldrig får känna sig pigg , så jag ser väl lite trött och nere ut ibland när jag är på läkarbesök, för många frågar om jag har eller äter nån antidepp. medicin, och jag har provat många av dessa men ingen har gjort mig nå piggare eller friskare, men den sista sorten som jag fick för ett par år sen, av den blev jag så nere och destruktiv efter jag ätit den 2 veckor ungefär, och helt otroligt satt jag i soffan apatisk och rispade mig i armen med en sax, och det kan jag säga att mycket har jag gått igenom men nåt liknande har jag aldrig varit med om, även om jag verkligen kan känna mig nere, så brukar jag intala mig att ja jag är jättenere nu, men det går över, vet inte när, men det kommer att bli bättre.

    Slutade med medicinen och min håglöshet försvann, fattade inte först att det var medicnen, för som sagt hade jag prövat många antidepp. och aldrig märkt någon skillnad på humöret, inget som helst ”mirakel” som så många säger att dom upplever, o jag måste väl ha haft något hopp att jag också skulle må bättre efter att fått dessa sk lyckopiller, eftersom jag prövade så många olika sorter.
    Men däremot så läste jag i Fass att den första månaden kan man t o m bli sämre, eller kanske om man har tur att läkaren informerar patienten, det har aldrig hänt mig, men kanske andra fått den informationen. Det står ju där som biverkning att man kan bli självmordsbenägen o känna sig mycket sämre den första månaden, men jag har aldrig varit med om att någon läkare kollat upp mig och frågat hur jag mår om medicinen fått mig att må lite bättre.
    Det är inte klokt att skriva ut medicin till en människa som faktiskt ser trött och hängig ut pga alla sina fysiska sjukdomar, och struntar blankt i hur ”hur det gick sen”.
    Vilka biverkningar får man sen då? Hur kan man bli om 10 år, alla skriver om att det hjälper dom att klara dagen, men det fungerar inte så i långa loppet, jag har hört att en del sagt att dom mått ok några månader, men sen är det ingen förändring med humöret utan dom kan inte sluta pga att dom får abstinensbesvär så dom måste fortsätta med dom bara därför, inte för att dom blir piggare. Ska man då äta en kemisk substans hela livet, där ingen vet hur följderna blir?

  4.  
    Max
    3 maj, 2008 | 17:39
     

    Det finns både de som blir hjälpta av medicin och de som inte blir det.
    Att bara sitta och klaga när det är så att vissa personer som tar antidepressiva känner sig mycket bättre och lyckas och orkar plugga vidare eller plugga alls tack vare antidepressiva.
    Tror du det skulle bli så mycket bättre om du sa till personen som är träningsnarkoman att han ska motionera? eller äta rätt?
    Det är så att man kan ha depressionproblem som man blir hjälp av medicinering, men den är kortvarig.. fast den kanske ger dig som person en chans att tackla sin vardag och kanske hitta vad det var som var fel. Det är dessutom inte så att man helt plötsligt bara kan sluta ta sina antidepressiva det är därför man blir ordinerad att ta sin medicin i viss mängd, om man trappar upp så tar det längre tid att bli av med sitt ”beroende”.
    Terapi som så många skulle kunna ha istället eller samtidigt är dyrt och det är inte alla som har råd till det och går på budgetvarianten ”lyckopiller”..

    SVAR:
    Se min långa kommentar ovan.
    Det finns drogfria alternativa metoder men de måste lyftas fram!
    Fixeringen vid tabletter och piller är alldeles för stor!

    Hälsn,
    Peter

  5.  
    Herbert
    2 oktober, 2008 | 00:02
     

    Hej! Intressant läsning och lite skrämmande. Det kan säkerligen vara så att i många fall så är inte anti depressiva rätt att skriva ut, jag håller också med om att det är en hysteri med nya begrepp på sjukdomar och tillstånd. Dock så finns det en intressant sak skriven i artikel din egna artikel att medicineringen började på 1950 talet. Vad fanns innan det då? Fler än 9000 personer lobotomerades i Skandinavien under 1940- och 1950-talen. sedan 60 talet har detta upphört då mediciner har visat sig ge en liknande effekt eller bättre. Min poäng här är att det alltid har funnits ett behov av ”Medicinering” för olika psykiska åkommor, innan lobotomi ,fanns alkohol och andra droger att ”självmedicinera” sig med. På 1920 talet andvände man bland annat amfetamin vid depression. Alltså, det finns en historia där läkemedelsbolagen inte var jättar och tjänade massa pengar, men människor var helt klart sjuka psykist och i behov av hjälp. Många sjukdomar har fått namn idag kanske på gott och ont. Lithium är kanske det äldsta inom modern affetktiv behandling, det tjänar inte företagen många kronor dels för att det är ett grundämne som inte går och ta patent på, och vidare har man inte haft några större utvecklingskostnader på det. Jag tror på mediciner inom psykiatrisk vård, men det ska vara ett kritiskt bedömande av läkare och patient.

  6.  
    Peter
    8 oktober, 2008 | 17:51
     

    Anser du att sömntabletter är tillhör kategorin ”psykiatrisk drog”?

  7.  
    peter
    11 juni, 2009 | 13:22
     

    Hej
    Jag måste berätta min historia befinner mig i en skör situation men blir sakta bättre.
    Jag födde vårt barn för 5 år sedan, vi höll på att mista honom vid förlossningen så de blev traumatiskt.
    Min make var sjuk så jag vårda både min make och tog hand om ett nyfött barn, sedan börja svärföräldrar och föräldrar jävlas med oss och bete sig oacceptabelt mitt i allt.
    Samtidigt som detta hände så fick jag svår värk eftersom jag skadat ryggen, jag hade värk och sov dåligt och åt dåligt och var i övrigt överbelastad utan något stöd utifrån.
    Så när jag kommer till BVC så märker hon att jag rasat i vikt på kort tid och skickar mig vidare till en allmänläkare, jag träffar denna man 1 gång och råkar gråta för jag är trött och har värk, vet ej när jag sov ordentligt ,de lite svårt om man ska amma var 3 -e timme pga barnet har gulsot.
    Jag är ute och går mycket med vagnen men kosten är bristfällig får dock beröm av de på öppna förskolan att jag så duktig att jag förlorat så många kilon.

    Åter till allmänläkaren som jag träffar på vårdcentralen 1 gången då jag gråter och har värk,han ställer en massa frågor om jag äter och sover ordentligt.
    Ja säger jag …vill ej verka sjuk, men jag vill han ska ta prover på mig, han tar alla prover som är möjliga (säger han)men hittar inget fel..
    Han tycker andra gången för att jag gråter och har värk och är trött att jag verkar deprimerad, men säger i nästa stund du ska få lite citalopram.
    Jag tar dessa i liten dos 5 mg och jag kräks rätt ut av dessa!
    Jag talar om för läkare att jag kräks och mår sämre..men han säger ”Ta dem ändå de går över och så ökar vi dosen till 30 mg..”
    Efter ha ätit dem i 6 månader så märker jag ingen skillnad är lika trött och har värk, för tröttheten och hopplösheten att jag inte har något stöd eller barnvakt runt mig är värst.

    De är då jag kommer i kontakt med ett SNRI preparat dvs en medecin som påverkar Noradrenalin halten i hjärnan och seretonin halten, cymbalta heter den och den är ny från USA säger han – Nu ska du få vila från värken ”lovar allmänläkaren mig.
    Visst förvinner värken och från att ha varit trött och bara legat så får jag en känsla av att någon drar av den trötta mössan jag har på huvudet och jag blir inte speedad direkt men inte långt ifrån, de var liksom något riktigt uppåtchack så jag blev glad.

    Jag börjar söka arbete och träna massor men tyvärr så tar medecinen bort matlusten men jag tänker inte på detta för jag mår ju så bra…, dessutom är de skönt vara superskinny…
    Vi flyttar till hus och jag arbetar massor av övertid och sköter hus och hem sover kanske 3 timmar per natt känner mig så ”uppvarvad” ( Nu i efterhand så vet jag de kallas serogent syndrom dvs en bieffekt av medecinen som går att liknas vid manodepression..så jag borde ha slutat med medecinen då men de gjorde jag inte…lyssna på doktorn.

    Jag som är en snäll och lugn tjej börja känna mig aggressiv bli stöddig mot chefen och köpte en boxningssäck till slut för att slå på få ut denna ilska hade svettningar stora cd-skivor av svett under armarna de inte kvinnligt och konstant hjärtklappning som om hjärtat rusa konstant i mig, detta är också biverkningar av medecin ilskan och svettningar och hjärtklappning.
    Jag kände mig så ilsken att jag nästan kände för att mörda någon ibland ,var så ruskigt speedad och jag är en godhjärad person har aldrig ens känt ilska inom mig innan.

    Jag äter ej denna medecin längre fick hjälp av alternativ behandlare med de och de var ett helvete kan jag tala om men vi kommer ej dit än se nedan fortsättningen.
    Efter 14 månader på denna cymbalta så vill min allmänläkare testa att trappa ut den, för man ska egentligen max ta detta i 6 månader absolut högst 1 år, för biverkningarna blir värre och värre med tiden…
    Nedtrappningen börjar men då kommer tröttheten tillbaka och jag gråter när jag kommer hem från jobbet har ångest känner mig slutkörd och riktigt sjuk, jag känner mig nu vid de här laget riktigt nervsjuk jag känner inte igen mig själv, får ångest och bara gråter på kvällarna vid nedtrappningen, de tungt gå till jobbet och hålla skenet uppe men jag gör detta..och jobbar övertid osv..men bestämmer mig för att chefen är inte bra och trycker ner oss där så jag söker ett annat arbete och ser till att få ut semester en månad under uppsägningstiden, jag får ett fint betyg av chefen och ska tillbringa semester med vår son 1 månad innan de nya jobbet börjar..har nu varit medecinfri 4 månader, men abstinensen är svår att bära men jag försöker..
    Plus de blivit mycket mer än heltid på jobb plus arbete hemma i hemmet och sovit 3 timmar per natt sedan jag börja med medecinen..men är nu medecinfri och börjar bli väldigt väldigt trött…. kom ner på jorden igen ,onormalt trött helt slut ej konstigt kan jag se idag..jag tog inte så väl hand om mig levde på minimalt med mat minimalt med sömn och massor med kaffe, min fysiska kropp var helt slut!
    Jag går tillbaka till läkaren för en allmän kontroll men han säger alla prover är bra, men vid en undersökning av kroppen så tar han mig på brösten..
    Jag går helt chockad därifrån denna allmänläkare (han skulle lyssna på mitt hjärta).

    Jag får semester, men jag orkar ej resa mig på fm så flickan får titta på videofilm när jag med ansträngning orkar resa mig..är helt slutkörd och har ingen barnvakt min make har startat egen firma, så jag ska i detta trötta tillstånd värre än innan jag först sökte läkare ta hand om flickan..
    Efter en månad så går jag tillbaka till allmänläkaren för detta kan inte stämma känner jag de måste vara något fysiskt fel på mig han tar även blodvärde men allt ok säger han.
    Han säger till mig ”De är bara psykiskt och i de tillstånd du befinner dig i så måste jag sätta in 60 mg cymbalta direkt på dig(alltså i vanliga fall så börjar man med 30 mg lägsta dosen av detta)
    Jag gråter och gråter – Du ser du är deprimerad igen lilla gumman.
    Han sjukskriver mig en månad men denna gång händer något jag börjar få allvarliga tankar på att ta mitt liv ganska omgående efter medecindos 60 mg sats in igen..
    (NU i efterhand så ser jag de var medecinen tyvärr, de visste jag inte då, de var så nära jag höll på ta mitt liv, min make åkte hem från arbetet varje dag och i rättan tid, de blev min räddning, de pga min make jag lever idag vår flicka kunde blivit moderslös och min make änkling..
    Jag går igen till denna allmänläkare och säger att jag har dessa tankar, men då måste vi höja dosen till 90 mg säger han och de är den högsta dos jag kan ge dig, jag får ytterligare ett ångestdämpande piller (så jag kan stå ut med ångesten jag nu har ..)av den blir jag ännu tröttare..
    Jag är sjukskriven nu har ingen matlust alls tabletterna tar bort alla känslor och matlust jag sover 21 timmar av dygnets 24 timmar jag orkar inte ens stå upp längre de 3 timmar jag vaken så ligger jag i soffan och stirrar , jag tar de ångestdämpande 1 extra utöver läkarens ordination för de känns som jag bara vill dö hela tiden…

    Min make ordnar så vårt barn kan vara på dagis när jag är sjuk och sedan tar han hand om den lilla på kvällen också när jag bara ligger och ligger….han känner inte längre igen sin fru..
    han har aldrig NÅGONSIN SETT MIG SÅDAN, han blir utom sig av ORO!
    Jag går åter till allmänläkaren…nu säger han – Jag kan inte längre hjälpa dig jag är maktlös och vet ej vad jag ska göra dessutom får inte jag ge mer än 90 mg cymbalta, jag måste remitera dig till öppenvården psyk till en psykiater.
    -Nej snälla inte dit ! säger jag..
    – Men snälla lila gumman du är för sjuk nu för jag ska kunna hjälpa dig, hade du haft hjärtproblem så hade jag skickat dig vidare till hjärtspecialist, de är min skyldighet att skicka dig till en psykiater nu, dessutom så blir du fort frisk när du hamnar där, du får terapi och bra hjälp.
    Vad ska jag säga jag får tid hos en psykiater…Hon tittar på mig och säger – Vad gör du här du är alldeles för sjuk för att jag ska kunna hjälpa dig, dessutom så mår inte din dotter(hon 2 år) bra av att träffa dig nu!
    Här har du en remiss till psykakuten och jag ordinerar dig ECT för inget annat skulle hjälpa dig nu.
    Jag är så ledsen och upprörd och träffar min make,jag går tillbaka till allmänläkaren och talar om vilket bemötande jag fått av psykiatern.
    Han tycker de låter märkligt för de duktiga där, men han tycker jag ska tillsammans med min make ta mig till psykakuten med remiss på ECT ändå, han vägrar hjälpa mig mer…

    Vi ordnar barnvakt och de undrar vad jag ska in på psyk för, jag är ju inte sjuk på de sättet jag ju bara en trött småbarnsmamma som skulle behöva lite samtalshjälp för de som hände vid förlossningen, kvinnan är utbildad kurator hon som säger detta och vän till oss.
    Men vi åker till psykakuten med remissen på ECT där de också står att jag är själmordsbenägen osv..
    De ser frågande ut där dvs ST läkaren som gör din praktik tillfälligt inom psykiatrin(ska man bli Distriktsläkare så gör man tjänstgöring på olika ställen dvs praktik)
    ST läkaren säger – Jag bedömmer inte dig alls som självmordbenägen och de var en märklig remiss du har vi gör inte ECT på de sättet!
    Kan du sova och äta?
    Kommer jag få ny medecin säger jag och ST läkaren säger- Medecin är de sista du behöver bekymra dig för …för är de något psykiater är allmänt kända för inom läkarkretsar så är de att skriva ut medeciner hej vilt…jag skriver till din allmänläkare att han ska hjälpa dig fortsättningvis.
    Han och övrig personal beklaga att jag hade behövt att träffa en sådan psykiater de klappa om mig!!!!

    Den jag hade träffat var bara en hyrläkare som hoppa runt en vecka här och där..liksom.
    Jag vänder mig åter nu till min allmänläkare…tillsammans med min make.
    Jag berättar att jag varit på psyk och att de vill du ska ta hand om mig, men han bestämmer sig för att skriva ner till psyk och öppenvården igen..

    Jag får träffa en psykiater som framstår som väldigt förtroendeingivande och trygg, redan första mötet så tittar han på mig och säger..- Är du manodepressiv eller?
    -Nej de är jag inte !
    – Hmm säger han vad kan de vara då låt mig tänka…ja de måste utifrån de symtom du beskriver trötthet, orkeslöshet , koncentrationsvårigheter, minnesproblem och ingen matlust och sover nästan dygnet runt, förlust av intresse för livet..
    -Du har en svår utmattningsdepression och återkommande depressioner och just nu är du djupt deprimerad.
    – jag höjer din cymbalta till 120 mg och kom ihåg att jag kan inte ge dig högre dos än detta, så nu är de upp till dig hur du sköter dig, jag skriver en remiss för psykoterapi också här på mottagningen.
    Cymbaltan kommer jag få äta livet ut.
    Jag väljer att behålla dosen på 90 mg trots han sagt åt mig att höja den…men de säger jag inte, har börjat tänka själv vid de här laget, har aldrig sökt psykiatrin innan.

    När vi ses igen har jag min make med mig jag är inte ett dugg piggare äter minimalt..har ingen matlust..
    Då säger psykiatern- Om jag ska kunna sjukskriva dig vidare så räcker inte de diagnoser du har idag, dessutom tycker jag att du har postraumatisk stressyndrom.
    – De har jag inte alls säger jag!
    – De väl klart du har detta säger han och spänner blicken argt i mig!
    Vad ska jag säga…inget ,de ingen ide dessutom orkar jag inte någonting eller arbeta.
    Jag går därifrån med 3 psykiatriska diagnoser…de 2 första fick jag första gången efter ett par minuter och den 3-e 2 gången…

    Nu vänder jag mig till en alternativ behandlare som jag får betala för själv bakom ryggen på doktorn för jag känner att de måste bero att min kropp är ansträngd av all medecin!
    Vi talar och alternativa behandlaren säger – jag får ej säga eller råda dig trappa ner utan din läkare sagt detta, för då blir jag av med min legitimation om de kommer ut, men du kan själv ta ansvar för detta, då kan jag hjälpa dig med lämplig kost och nålar mot abstinensen och beroendesymtomen du har av medecinen med öronakupunktur och behandling..

    Han berättar att han hjälpt många de finns de ,som läkare ej tyckt de behövt mer hjälp på mottagningen men de har fått medeciner utskrivna i 10 år och ej kunnat sluta eller fått hjälp med detta att trappa ut medecin, då har han hjälpt dem bli av med beroendet.

    De fanns en del som blivit sjuka av medecinen också och som blivit helt friska utan den.
    Jag börjar min utrappning och de inte lätt för jag känner mig helt enkelt beroende..men när den sista tabletten är borta efter 6 månaders sakta utrappning så försvinner ..självmordstankarna, jag börjar tänka förnuftigt på livet igen, matlusten vänder åter, jag gick på dessa preparat i 2 år och 6 månader och man ska enligt den första läkaren inte äta den mer än högst 6 mån max 1 år…för ju längre tiden går ökar biverkningarna, de har även en psykiater erkänt för mig alltså att biverkningarna kan bli fler med tiden, men ändå skriver han ut halvårsvis..

    Jag tar ut dessa medeciner från apotek men jag äter dem inte, för jag sitter i en hård rävsax nu och måste vara anonym här för jag vill ej bli hotad av den psykiater jag har(han har ju dessa tendenser ser jag och makt i sin yrkesroll och kontakter), och jag behöver vila och återhämtning för att komma tillbaka till livet, skulle han få reda på detta så skulle jag antingen inte få någon hjälp eller få ytterligare en diagnos samt bli hotad och ev tvångsintagen på psyk.
    De enda jag vill är att bli frisk, men på den alternativa vägen, för de var först då när jag efter 1 år hade blivit av med mina beroende problem orsakad av medecinen , först då börja de vända.och livet börjar sakta men säkert le åt mig, men de vill ej min psykiater SE!

    Men tyvärr så sitter jag nu med 3 diagnoser, och som min psykiater säger…-Du får lära dig att leva med dina sjukdomar för frisk kommer du aldrig att bli!!

    Jag berätta om mina biverkningar och han sänkte halva dosen, men när jag fråga hur länge jag ska gå på dessa…då ryckte han på axlarna och log mot mig och sa- Jag ställer dig på en underhållsdos..bara.. han svara inte på min fråga.

    Tyvärr har detta redan tagit 2 år av mitt liv inom psykatrin, och jag vet ej hur jag ska ta mig därifrån, för han sagt till mig- Med dina diagnoser så blir de svårt att få arbete hos en privat arbetsgivare för de är rädda för människor med dessa diagnoser dvs utmattningsdepression , återkommande depressioner, postraumatisk stressyndrom.
    Jag får sjukpensionera dig livet ut…(Jag är 30 år)
    Jag vill bara ha ett normalt liv med arbete och ingen mer kontakt med psykiatrin.

    De jag idag märker av är att mitt närminne försvinner och jag klarar inte stress, jag har HELT TAPPAT MITT YRKESMÄSSIGA SJÄLVFÖRTROENDE, jag har tappat tron på min förmåga och de verkar som mina möjligheter på arbetsmarknaden pga att varit inom psykiatrin är körda eller kraftigt begränsade, och detta händer fortfarande år 2009 i Sverige..
    Jag är tacksam att jag inte fått ECT eller…blivit tvångsintagen inom psyk som Jenny Lexhed beskriver i sin bok ”De räcker inte med kärlek”

    Många är kanske mer rädda än mig men visst känns detta olustigt man vill ju kunna vara ärlig mot sin doktor, men de går ju inte..om man vill bli frisk och oberoende vill säga.

    Men jag har börjat ta vitaminer och börjat motionera med stavgång och gått till läkare och där hitta de något , jo jag har järnbrist i kroppen vilket kan inträffa när man fått barn och har rikliga blödningar som orskar trötthet, orkeslöshet, oro frusenhet osv..
    Men vad hjälper detta när man blivit stämplad med diagnoser för livet?

    Jag har helt tappat förtroendet för psykiatrin ändå så måste jag ha hjälp därifrån samtidigt som jag inte kan vara ärlig mot min läkare, allmänläkaren sade ju- Kommer du dit så blir du snabbt frisk.. (om psykiatrin)
    Min egen erfarenhet(kan bara tala för mig själv) är ju längre du stannar ju fler diagnoser får du och deras avsikt är inte du ska bli frisk , om du ska klassas som frisk där så säg..ett tips

    – Jag vet att jag kommer att få leva med dessa diagnoser livet ut (=jag vet att jag är galen och kommer vara detta livet ut) då tänker man ”friskt” enligt den psykiater jag har.
    Man ska inte säga- Jag känner mig helt frisk eller jag tror jag kommer bli frisk(= jag är ännu sjukare för jag ej insett jag är sjuk livet ut)

    Ju längre jag går där ju mer psyksjuk behandlar de mig som…de lyssnar inte ens på de jag säger trots att jag är en klok sund kvinna med bra värderingar.
    Jag ska hitta en väg tillbaka från livet och bort från psykiatrin, de ingen ide att säga emot för de ju jag som är sjuk….inte dem.

    De kanske inte är såhär för alla i psykiatrin, men jag kan inte råda någon att söka hjälp där, men vill ni bli stämplade med diagnoser som försvårar ert yrkesmässiga liv i framtiden så vänd er dit.
    Vill ni ha hjälp sök en vettig läkare som söker ursprung alltså fysiologiska orsaker.

    Jag vet en sjuksköterska som gick in i väggen, hennes läkare sade om du inte tar denna medecin då får du ingen hjälp och du blir INTE sjukskriven, sjuksköterskan VET hur beroendeframkallande dessa medeciner ÄR så hon tog ut medecinen men kasta dem istället för att äta dem(hon testa ett tag men blev sämre)
    En annan man som gick till en allmänläkare fick detta i ansiktet när han vägra ta medecinen.
    – Jag ser på dig ,genom att bara titta på dig att du har låg seretoninhalt, om du inte tar dessa medeciner så kontaktar jag försäkringskassan,- du vet jag har bra kontakt med försäkringskassan så du kan bli av med dina pengar om du inte tar dessa SSRI preparat!
    Tacksam för lite råd från er andra här som kanske varit i samma situation men hittat tillbaka och kanske haft turen att få arbete?

    De här var alltså min historia….anonym

  8.  
    suzanna bergström
    23 juni, 2009 | 22:53
     

    helt otroligt nästan som att läsa om sig själv kämpa på tjejen, du fixar det det gjorde jag, jag fick samtalsterapi ti två år kbt kram zanna

  9.  
    Claes
    20 september, 2009 | 21:46
     

    Livet är en prosess. Man kan inte stanna upp o tro att man är färdig. Man lär sig mer o mer för varje dag varje år som går. Det är därför livsviktigt att gå igenom livets båda sidor dom mörka och dom bra. Ibland känns vändpunkten långt borta, det handlar bra om tid. Alla måste få vara den dom är ingen kan göra intrång på din integritet oavsett var man är i livet. Livet är en resa, en resa där målet är mindre viktigt. Ta hand om er och era medmänniskor.

  10.  
    carolina
    1 januari, 2010 | 14:39
     

    Hej då jag läser hur illa Ni blivit bemötta inom vården samt psykvården så kan jag säga att Ni inte är ensamma: 1000 tals går igenom samma sak. jag har blivit behandlad för panikångest och GAD sedan 1988 ca men slutat med allt nu. SSRI ger biverkningar som kan bli en fara för livet. Idag äter jag inga alls och lider i tysthet…MEN KÄRA LÄSARE jag har jag fått reda på att jag har fel på min ÄMNESOMSÄTTNING och den upptäcktes ej genom vanligt blodprov för enligt dem var jag bra. I många år har jag gått sjuk i onödan. symtomen är samma som vid ångest och deprission..men ge er inte se till att hitta en läkare som lyssnar och blir du HOTAD INOM VÅRDEN anmäl denna läkare ditrekt !!!!!!!!!!!!!!!! livet ska inte levas i soffan eller sängen…..vi som e dåliga har rätt att få RÄTT vård…men läkare idag skyller på psyksjuka så fort de inte hittar felet du lider av. GOTT NYTT ÅR ALLA NI SOM MÅR DÅLIGT KRAMAR OCH GE ER INTE.

  11.  
    ANKA
    22 mars, 2010 | 10:19
     

    Tabletter behövs i akuta sittsar exakt som då du bryter ditt ben.
    Läkare behövs.Dom äger kunskapen.
    Men i en behandling i att bryta upp ett trauma som barn,innebär vad du stöter på för diagnos i livstrappan.För att komma förbi.
    Lättare med att få ett ben brutet, se hela förloppet i det synliga beh. För att få ett friskt ben utan Smärta och tabletter.
    Jag hade ett ben som växt fel som psykiatrin försökte få normal i gen.1976-1979.
    1979 utan tabletter men KBT.
    Sen SLÅS det upp i gen.ska läggas i till rätta?
    Har du lärt dig behandla utan medicin från 1979,Så vet du hur du kan komma över reflexioner dom slår upp.
    Tabletter behövs men att inte fastna för komma vidare i tillfrisknade.
    Vad ger bättre resultat i en behandling i KBT utan tabletter el med ?
    Det handlar ju om få ett friskt ben gå på utan smärta.
    För mig blev det undan glömda.För jag ser?såg? vi har ingen HJÄLP.
    LIKA SOM DU ÄR BARN I TRAUMAN.
    SOM UPPBRUTNA SOM VUXEN.

    SVAR:

    Tack för din kommentar!

    Jag håller inte med din jämförelse med ett brutet ben, där man kan behöva smärtstillande tabletter etc.

    I psykiatrins värld handlar det om hundratals olika diagnoser och piller. Byter du läkare så får du en annan diagnos och andra tabletter.

    Det är inte som ett brutet ben där man klart kan se problemet och sedan lösa det inom en rimlig tid.

    Får du en diagnos och psykpiller så kan du vara fast i detta resten av livet. Tabletter varvas sedan med elchocker. När tabletterna orsakar problem och beroende sätter man in elchocker.

    Det finns många exempel på människor som har fastnat i ett beroende av dessa tabletter. Det finns många människor som har fått skador av dessa psykdroger.

    Har du brutit benet så kan du fråga läkaren: När blir jag frisk? Denna fråga kan aldrig en psykiatriker svara på. Exempeln är många där personer stannar kvar i psykiatrins ”vård” i många, många år – ibland hela livet. De slussas då mellan olika psykdroger och elchocker etc. De blir aldrig friska!

    Jag har själv stött på flera exempel.

    Problem med psykpiller? Se denna artikel tex. http://trelleborgsallehanda.se/sverige/article640064/Over-60000-unga-ater-antidepressiv-medicin.html

    Se även denna artikel:
    http://www.peterularsson.se/hur-man-kan-ma-battre/

    Är målet att ge halva svenska folker diagnoser och psykpiller?

    Jag tycker att alternativa behandlingar skall lyftas fram. Resurser skall satsas på dem!

    Det måste finnas en valfrihet i vården! Just nu är det bara de psykiatriska lösningarna som gäller.

    Jag tycker inte att diagnoser, psykpiller och elchocker hjälper människor att hantera sina verkliga problem på djupet.

    Jag tycker inte att läkemedelsindustrin skall profitera på de svaga och sjuka. Läkemedelsindustrin skall inte ha något med psykiatrin att göra överhuvudtaget!

    Finns det någon som vågar tänka själv och lyfta fram alternativa lösningar?

    Hälsn,
    Peter

  12.  
    pelle
    25 augusti, 2010 | 20:07
     

    Skaffa hund, ut och jogga, äta rätt, terapier mm men ibland hjälper inte ens det när man mår dåligt och man orkar inte ens börja med det. Då finns det tyvärr inte mycket att göra än att börja med psykofarmaka. Sjukskrivning får man ju inte längre och man blir mer eller mindre tvungen att gå igenom alla mediciner som finns för det alla behandlingsformer ska provas.

    Svar: Det finns alternativ och möjligheter. Jag har själv hjälpt personer ut ur svåra situationer. Läs denna artikel: http://www.peterularsson.se/hur-man-kan-ma-battre/
    / Peter

Lämna gärna en kommentar som jag godkänner innan den publiceras.
Detta är min egen hemsida med mina tankar och åsikter - ingen debattsida.
Inga länkar godkänns i kommentarerna. Tänk på att ditt namn kan synas i sökmotorerna om du sätter ut det. Vill du berömma, debattera eller kritisera?


(krävs)

(krävs)

Information
Alla dina rad och styckebrytningar sätts dit automatiskt. Din e-postadress visas aldrig. Tänk gärna igenom det du skriver.

Använd knapparna nedan för att redigera din kommentar.


RSS flöde för kommentarerna i denna post | TrackBack URI

 

All nedtrappning av psykofarmaka skall ske i samråd med auktoriserad läkare.

Enligt vetenskapliga undersökningar har många deprimerade personer smärta (ibland är den förträngd) och rent kroppsliga problem. Som en första åtgärd rekommenderas alltid en fullständig kroppslig läkarundersökning med uppföljning och behandling. Välj en läkare som är inriktad på rent kroppsliga problem.

Folk blir skadade av elchocker, ECT! Skriv på protestlistan!