Nästan klart


Novell av Dag Malmström

Svensk Kassaservice hade öppnat bara någon minut tidigare. Av de tre i personalen som skulle tjänstgöra den fredagsförmiddagen hade bara en hunnit sätta sig till rätta bakom disken. Att så få numera var i tjänst berodde naturligtvis på nedskärningar till följd av penningbrist hos Posten. Förr hade man varit fem som jobbat en fredag mitt i månaden. Att personalen minskats väckte förstås en oerhörd irritation hos de som trots allt hade haft lyckan att få behålla sitt arbete, man ansåg sig överansträngda.

Det fanns visst fog för den åsikten, men hur som helst gällde det inte den första öppettimmen. Bara någon enstaka kund skötte sina postärenden när det var som enklast, dumt nog. Av detta följde att två kassörskor fortfarande drack sitt förmiddagskaffe i personalrummet bakom kassorna. När det dessutom som idag var ett synnerligen uselt väder verkade det inte troligt att de skulle behöva ha så värst bråttom att dricka ur. Hittills hade ingen enda kund kommit in i lokalen, och den närmaste halvtimmen skulle nog bara ett fåtal dyka upp.

Lena Nilsson hette hon som satt i kassan. Hon försökte intala sig att dagen skulle gå fort. Ärligt talat hade hon sovit för lite, men hon ville inte att någon av hennes kolleger skulle märka det. Det pratades så mycket. Bara hon kom igång med dagens rutiner skulle hon snart känna sig som vanligt igen. Rutiner var ett visst stöd när tillvaron var strulig. Tankarna skingrades. Det behövde hon nu.

Normalt skulle Lena märkt att dörren öppnades. Det gjorde hon inte den här gången, och när hon väl märkte att hon inte var ensam var det för sent. Som en svart skugga gled han upp framför henne. Det hon såg var den svarta rånarhuvan och pistolen som riktades mot henne. Den hade ljuddämpare, hon hade sett sådana på TV. Många gånger hade hon undrat hur det skulle kännas att bli rånad. Naturligvis hade hon förstått att risken fanns att det kunde inträffa. Nu visste hon. Det kändes som hon inte längre kunde få kroppen att lyda henne.

”Inte larmknappen!” Rösten viskade, men var inte mindre hotfull för det. Uppmaningen var onödig, det sista hon skulle ha tänkt på hade varit att försöka utlösa larmet. Hon nickade.

”Öppna rutan!

Med en övermänsklig ansträngning lyckades hon lyfta armarna och få upp spärren till luckan. Nå fort nu, rafsa åt dig pengarna och försvinn sen… Hon såg frågande upp.

Skottet tog mitt i pannan. Hon slängdes bakåt, men blev kvar i stolen. Hennes sista ansiktsuttryck var förvåning.

Ljuddämparen hade varit mycket effektiv. I personalrummet kom just Lenas två kolleger överens om att brygga sig ytterligare varsin kopp kaffe. Lena skulle väl säga ifrån om hon behövde hjälp.

Han slängde en blick på klockan. I tio minuter hade nu hans kompanjon befunnit sig inne på kaféets toalett, sen han drabbats av akuta magproblem. Det hade kommit ett anrop under tiden, men en annan bil hade fått ta det när han förklarat belägenheten för centralen. Nå, där dök nu Lundberg upp, vit som ett lakan i synen. Han verkade darrig på benen också när han närmade sig polisbilen.

”Hur är det med dig egentligen?”

”Jag vet inte faktiskt. Jag blev bara dörisig i kistan helt plötsligt.”

”Kan du fortsätta jobba tror du?”

Lundberg öppnade munnen för att svara, men avbröts av radion som skrek till. Sen stirrade de två kompanjonerna på varandra några ögonblick som för att förstå vad de just hört. Samtidigt som Nilsson slängde i en växel och körde därifrån med en rivstart slet Lundberg åt sig mikrofonen. ”Uppfattat, vi tar det, vi är alldeles i närheten… Klart slut!” Sirenen slogs på. Allt de gjorde skedde reflexmässigt, därför att de gjort det tusentals
gånger förut. Lundberg sneglade på Nilssons ansikte. Han kände sig torr i munnen, och rösten lät som ett kraxande när han till slut fick fram orden.

”Jobbar Lena?”

Nilsson nickade bara sammanbitet.

De sista hundra meterna åkte de på gågatan. Sirenen förstärktes av att ljudet slängdes mellan väggarna, en man med paraply kastade sig undan in i en port. På långt håll såg de den chockade kvinnan som sprang dem till mötes, fast det verkade helt onödigt. Med en sladd fick Nilsson stopp på bilen, innan han så när kört på henne. Lundberg hade redan tjänstevapnet uppe när han rusade ur. ”Är han kvar därinne…” började han men avbröts av att den stortjutande kassörskan slängde sig om halsen på honom så han så när hade trillat omkull. Nilsson väntade inte utan var med några snabba steg framme vid dörren och rusade rakt in, trots den uppenbara livsfaran.

Vid disken stod den andra kassörskan. Hon hade kräkts på golvet och verkade helt apatisk.
Dock väckte Nilssons högljudda entre henne så pass att hon tittade upp. Hon såg inte ut att tro på vad hon såg.

”Lars… Är det du?”

”Var är Lena?”

Han fick inget svar. I stället fortsatte hon kräkas. Nilsson var framme vid kassan och fick se vad som fanns därbakom glaset. Benen vek sig under honom. När Lundberg så småningom lyckades slita sig och följa efter in höll han också på att svimma av synen.

Begravningen följdes av ett mycket stort mediauppbåd. Historien om polismannen som kommit först till brottsplatsen och funnit sin fru mördad hade naturligtvis avsevärt höjt upplagorna hos kvällstidningarna, och även morgonpressen hade skildrat tragedin mycket utförligt. Så mycket större anledning då att även bevaka begravningen, och det tyckte också
ett flertal TV-kanaler. Och de hade gott om digniteter att filma, t.ex. hade cheferna både för posten och polisen funnit för gott att infinna sig, likaså landshövdingen. Och som lök på laxen dök även justitieministern upp.

Bland journalisterna, i alla fall hos dem som skrev om brottslighet, spekulerades det i om mördaren skulle dyka upp. Denna måhända något optimistiska förhoppning hade sin grund i att polisen så komplett hade misslyckats i utredningen, än så länge. Men något måste ju skrivas… Så i frånvaro av något med substans i blev det teorier om att polisen skulle
fotografera besökarna för att se om någon betedde sig ”skumt”. Några sådana planer fanns förstås inte hos polisen. Man visste att mördaren inte skulle komma, och att man aldrig skulle lyckas ta honom. Det fick skyllas på att vädret varit så uselt, normalt skulle något vittne finnas, någon som i alla fall kunnat ge en beskrivning av vem de skulle leta efter. Men inget signalement fanns. Ingen hade sett eller hört något.

Lars Nilssons uppträdande vid begravningen föranledde många ögons tårande. Han visade ett stoiskt lugn som fler än en reporter gissade måste ha sin grund i hans utsatta yrke, och han beskrevs i mycket beundrande ordalag. Ytterst få kände till eller gissade att han i själva verket var så nerdrogad att han knappt visste var han befann sig. Han hade genast fått läggas in på psykkliniken, och där skulle han förbli ännu en lång tid, det var hans läkare övertygade om. Det var fråga om ett totalt psykotiskt sammanbrott. Ännu hade ingen samtalsterapi ens kunnat påbörjas. Inte heller hade hans överordnade brytt sig om att tala närmare med honom. Tids nog skulle det väl också kunna ske, och Lundberg hade ju ändå kunnat rapportera, visserligen utan att kunna tillföra utredningen något som helst av värde, men vad var det egentligen som sa att Nilsson skulle veta något som inte Lundberg visste?

Det var höst när läkarna till slut lät honom ta emot besök av hans närmaste befäl, som satt där och inte visste vad han skulle säga. Han tyckte Nilsson såg förfärlig ut, men i stället sa han förstås att han såg mycket friskare ut nu.

”Tack! Läkarna pratar om att jag kanske inte behöver stanna här så värst länge till… Vi får se.”

”Har du nån aning om när du kan komma tillbaka i tjänst igen?”

Nilsson skakade på huvudet. ”Det lär väl dröja . Jag tror inte hjärnskrynklarna här tror att jag riktigt klarar av att sätta mig i en patrullbil.”

Andersson uppskattade försöket till skämt. Det gjorde det lite lättare för honom att komma in på vad han måste säga.

”Ja du Nilsson… Jag antar att du undrar hur utredningen går. Tyvärr måste jag göra dig besviken. Vi har faktiskt ingen misstänkt, eller något att gå efter. Den teori vi har arbetat efter är att det är någon utifrån, från gamla Sovjet eller öststaterna som kan ligga bakom det här. För vapnet var ryskt. Och man måste ju säga att det talar för en viss brist på kännedom om lokala förhållanden…” Andersson avbröt sig, han hörde själv att han lät som ett förhörsprotokoll. ”Vad jag menar är, vad är det för en klantig fan som rånar en post på morgonen innan där finns några pengar? Och sen inte ens har nerver att få med sig växelkassan?” Han tystnade och avvaktade NIlssons reaktion.

Nilsson vände ansiktet bort från honom, hans röst var tröttare nu. ”Tipsare då? Är det ingen som vet nåt på stan?”

Andersson skruvade besvärat på sig. ”Jag är ledsen, men det är helt dött.” När han insåg sitt olämpliga ordval undrade han om han skulle försöka ursäkt sig eller bara inte låtsas om det. Han valde det senare. ”Ingen vet nåt. Det är därför som jag tror att det här var nån utifrån. Kanske nån som ryska maffian skickade hit för att prova om han dög nåt till. Han kan ha suttit på första plan hem igen. Vi har ju försökt kolla med kollegerna där borta, men du vet ju hur pass effektiva de är…” Han avbröt sig och hoppades på bifall, men Nilsson förblev tyst. Andersson harklade sig och fortsatte. ”Det är klart att vi aldrig kommer att ge upp på det här. Aldrig! Men du kanske inte får vänta dig särskilt snabba resultat.”

Nilsson vände sig åter mot honom med en grimas menad som ett leende. ”Jag fattar. Förebrå inte dig själv! Det är näst intill hopplöst att lösa en sån här grej. Jag vet att du och grabbarna gör ditt bästa!” För att understryka vad han sa lade han sin hand på Anderssons axel och gav den en tryckning.

När Andersson gick därifrån kände han sig fånig. Det var närmast som Nilsson hade tröstat honom, inte tvärt om.

Snön låg fortfarande kvar, men så här i slutet av februari började solen tära rejält på den om dagarna. Snart skulle det vara barmark i den lilla skogsdungen i närheten av postkontoret. Men än var det några timmar till gryningen. Det var en rå kyla som gjorde att ens om folk varit vakna skulle de hållit sig inne. Naturligtvis låg man och sov som djupast.

Ingen hade sett mannen med hundkopplet släntra in bland skuggorna en god stund tidigare. Sedan dess hade han inte rört sig, bara stått tyst stilla och spejat. Om någon mot förmodan fått ögonen på honom hade han kunnat vissla ett par gånger och ropat ett hundnamn, så skulle den saken vara förklarad. Men nu kände han sig säker på att han inte var upptäckt.

Stenen var inte så översnöad längre som den varit för ett par dagar sen när han rekognoserat. Det var ingen som helst risk att han skulle ta fel, om han så kom igen om hundra år skulle han veta exakt vilken sten det var. Han tog fram en kofot han hade gömd under jackan. Med ett hugg fick han in den under stenen och bände till. Stenen rörde sig inte. Han svor tyst för sig själv och försökte igen. Samma klena resultat, den satt grundligt fastfrusen. Inte drabbas av panik nu, försök tänka… Han började bearbeta stenen från olika håll. Vänta tills kälen gått ur jorden? Nej han ville inte. Han ville ha detta ur världen en gång för alla. Svetten började rinna. Gång på gång högg han in kofoten och var han än fick fäste hängde han sig på med hela sin tyngd. Och plötsligt klack det till och stenen var lös!

Plastpåsen därunder var förstås också fastfrusen, men det hade han tänkt på och drog fram en ny ur jackfickan. Snabbt lassade han över innehållet från den gamla till den nya påsen och klämde fast den och kofoten under jackan. När han klev fram ur dungen kunde han inte upptäcka någon i närheten. Han undertryckte sin impuls att springa därifrån och började gå plugnt men bestämt mot sin bil.

Nilsson var utskriven från psyket men fortfarande sjukskriven. Han hade direkt flyttat ut på landet. Omgivningens tafatta försök till hjälp hade han vänligt men bestämt avvisat med att han helst var ensam en tid till och slickade sina sår. Alla förstod och respekterade det. Grannarna hade vant sig vid att han tillbringade en stor del av sin tid på vinterns sista is, där han satt och pimplade. Så gjorde han också denna dag. Han satt alltid på samma ställe. Det var inget konstigt med det, många fiskare sparar gärna lite engergi genom att borra upp gårdagens hål i stället för att drilla ett nytt. Möjligen kunde man ha noterat att det här hålet verkade onödigt stort, ja faktiskt var det fyra-fem gånger så stort som behövdes.

Han satte sig ner på den gamla lådan av trä som fick tjäna dels som stol och dels att bära hem fisken i. Hur mådde han egentligen? I natt hade han sovit utan mardrömmar. Det började gå över, han skulle bli normal igen. Det var bara att ge det tillräckligt med tid så skulle det läka. Han skulle komma över Lena.

Det var ju inte alls hans fel. Hon hade inte givit honom något val. Han hade inte varit otrogen. Men det var han som skulle straffas. Några år tidigare hade han skrivit på en borgensförbindelse för en bekant, och en tid därefter förstått att han gjort en dumhet. När han så trodde att han skulle bli betalningsansvarig skrev han över allt han ägde på Lena, de hade från början haft separata ekonomier. Det blev aldrig så att han behövde betala, men när faran var över blev aldrig saker ställda tillrätta igen. Så kom då den dag då han från patrullbilens fönster fick se Lena ömt kyssande en man på en parkbänk. Hans efterforskningar bekräftade hans värsta misstankar; Lena planerade att lämna honom för gott! Hon skulle få alla pengarna och han skulle inte kunna göra ett jota åt det!

Det fick inte ske!

Så hade planen sakta tagit form i hans sinne. Vapnet var inget problem, pistolen hade han redan tidigare ”konfiskerat” från en fuling av den värre sorten, som dessutom varit så full när Nilsson muddrade honom att han säker inte kunde veta när och till vem han förlorat pistolen. Det andra var svårare, att få Lundberg att bli våldsamt illamående i just rätt ögonblick. Lite malet kordit i hans kaffe hade skött om det. Nilsson hade själv använt sig av det tricket i det militära när han ville slippa nån långmarsch, och han visste att Lundberg inte skulle lyfta huvudet från toalettstolen den närmaste kvarten. Han hade behövt all tur i världen för att lyckas med sin plan, och han hade haft det. Han hade ensam ärvt Lena. Rättvisan var skipad.

Nu skulle han bara göra sig av med vapnet och huvan också. Därnere på bottnen, insvepta i plast tillsammans med en rejäl tegelsten, skulle de få ligga tryggt för all framtid. Han lyfte byltet ur fiskelådan och gick fram till hålet i isen. Vårsolen hade gjort sitt, och hålet var närmast en liten vak idag. En sista titt runt… Ingen på minst en kilometers avstånd.

I samma ögonblick Lars Nilsson skulle släppa i sitt mordvapen kände han fötterna försvinna under sig. I ett försök att återfå balansen flaxade han till med armarna, och tappade byltet.
Det blev liggande på isen, och det sista han tänkte innan hans genomdränkta kläder drog ner honom under isen var att han måste få det med sig…

Senare på kvällen, när hans omtänksamma grannar som sett honom gå ut på isen men aldrig återvända hittade vaken, låg det fortfarande kvar…


Ett svar på “Nästan klart”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *