Jag jobbade i grundskolan främst åk 7-9 under 7 år som vik. lärare och har därmed också sett en del ang. dyslexiproblematiken så kallat

Låt mig få säga min egen personliga ståndpunkt om ämnet : jag anser inte att det är medicinering som ska till för att få barn och ungdomar till läs- och skrivkunnighet eller kunnighet i praktisk- estetiska ämnen.
Ej heller är det medicin som gör att barn börjar lära sig räkna och att folk som vuxna är kunniga i att sköta sin ekonomi.

Så det där med att sätta in Ritalina Concerta och allt vad det heter… det skrämmer mig enormt.

Jag har en son som jag uppfostrat ensam som ensamstående mamma, jag får kanske tacka min lyckliga stjärna överr att min unge inte stakade sig med orden när han gick i skolan men jag ryser över det jag sett och hört – att så många barn bliver medicinerade bara för att klasserna i skolan är stökiga, lärarbemanningen underdånig och liksom artikelförfattaren här sade i starten :
JA ANTAGLIGEN BEROR DET FAKTISKT PÅ INTRESSE OCH MOTIVATION FRÅN LÄRARKÅREN
Vem om inte lärarkårerna kan slå på varningstrumman och iakttaga när det saknas resurser och därmed be om RÄTTA resurser?
När det icke sker så anser jag att det är kommunpolitikerna som ej lyssnar på sina skollärare som ju identifierat problemen – så kanske ärdet politikerna som står spak… ?

MAN VET VILKA BRISTER SOM FINNS I SKOLAN DÄR T.O.M BARN SOM INTE ALLS HAR PROBLEM MED LÄSNINGEN FÅR LIDA P.G.A DÅLIGA SKOLFÖRHÅLLANDEN, SÅ KLART ATT BARN SOM BEHÖVER MER RO OCH LJUDANDE OCH TYDLIGHET DÅ OCKSÅ STRYKER MED

Jag minns att man började med begreppet ”integrerade skolklasser”
Om man frågar mig så tror jag att dessa blandklasser där 7.åringar blandas med 8 och 9-åringar och även 6-åringar eftersom många är endast 6 1/2 när de börjar första klass… jo jag tror att det är mkt förödande… i synnerhet för dem som får beteckningen dyslexi.

Varför infördes integrerade skolklasser?
EKONOMISKT SÅKLART, inte alla skulle hålla med mig om det utan vill hellre hänvisa till att det var nya pedagogiska rön som stod som underlag för ”integrerade klasser”
(bullshit!)

Författaren som startade ämnet här, skrev att kanske skulle det behövas lite mer gammeldags inlärningsresurser i skolan.
Det tror jag med faktiskt.

Idag har ungarna egen s.k portfolio – dvs de får mer liksom stå på egna ben om man säger.
Ett modernt sätt att se på saken, kanske ett amerikanskt sätt att se på saken.
Jag som snart är 50 år skulle vilja säga att den riktigt äkta kärleken till barnen, som tilläts utrymme under 70-talet när jag var ung, den skulle nog inte många barn tacka nej till!!!!!!!!!

Å hör sen!

Fanns inte en enda unge som behövde psykiatrisk hjälp!!!

Jag anser det tragiskt och enormt skrämmande att blanda ihop pedagogik med psykiatri.
De flesta vet nog med sig varför… men det är ju en annan diskussion

SÅ ÄR DET BARA OCH DET ÄR SÅ. BASTA.

Mvh
Susanna

Svar från Rolf:

Vänliga hälsningar
Rolf Bergdahl

”Det alfabetiska systemet utgår från att talade ord kan delas upp i små segment, fonem, till vilka man kopplar bokstavstecken.//…Barn som har problem med att dela upp talade ord i fonem har särskilt stora svårigheter att komma till rätta med den alfabetiska koden.//…De fonologiska problemen ger i första hand upphov till svårigheter att snabbt, säkert och automatiskt identifiera och känna igen skrivna ord. Läsningen blir så långsam, knagglig och felbemängd att förståelsen kan bli lidande. Stavningen är också mycket osäker.”

Jag tycker det finns en tendens i Rolfs text att dyslexi här uppfattas som om man inte kan läsa över huvudtaget. Dyslexi ska snarare ses som en svårighet, inte en omöjlighet, till att ta till sig och skriva text. Eller kanske att man har ett annorlunda sätt, jämfört med normen, att ta till sig och lära sig saker. Då krävs det att man får rätt stöd och hjälp, där vanligt förekommande för dyslexi är stavnings- och skrivprogram. Ansvar för stöd tycker jag verkligen i första hand vilar på skolan, vilket jag fått uppfattningen om att det sköts ganska bristfälligt. Men rent teoretiskt skulle Rolfs datorprogram kunnat ha fungerat som ett extra stöd, där det alltså är fullt möjligt och antagligen vanligt med läskunniga dyslektiker.

Jag tror att en diagnos gör så att barn och vuxna med dyslexi får det stöd de behöver och den acceptans de bör ha för sitt funktionshinder. Jag tror absolut inte diagnosen används för att skylla ifrån sig eller för att på något annat sätt komma ifrån att behöva träna på att läsa och skriva.

Men stöd i alla dess former från lärare och föräldrar behövs, och jag hoppas verkligen att dyslexi enbart används för att beskriva en svårighet av båda parter.

Rolf skriver att man blandar ihop ADHD med dyslexi och det är förståtligt att det kan upplevas på det sättet för faktum är att dyslexi är ett så kallad ”följd handikapp” då ca 80% (är inte helt säker på exakta siffran) av alla personer med ADHD även har dyslexi. Man ”upptäcker” oftast Dyslexin före ADHD;n (förutom några enstaka fall då personen är extremt överaktiv). Därför kan det upplevas som man blandar ihop Dyslexi med ADHD.

När jag sedan läser detta ”Amfetamin brukar visst vara ”botemedlet” som inte bara rekommenderas, utan också ordineras av ”expertläkarna”. ” så blir jag rent av förbanad för denne Rolf kan inte ha läst mycket om ämnet ADHD (ser ut som det är hämtat från Wikipedia. ADHD är ett kroniskt handikapp vilket innebär att det inte finns något ”botemedel”.

Sedan de så kallade ”experter” är väldigt högt utbildade och kunniga psykologer både de som hjälper barn och vuxna. Jag är även väldigt nyfiken på varför somliga tycker det är fel att av en ”expert” att ordinera Amfetamin. Jo för att när vanliga människor hör om amfetamin så kopplas det direkt till olagligt knark att personen ifråga är kriminell mm. (har varigt med om det tidigare) En annan anledning till att föräldrar inte tycker om denna medicin är för att de tror att den är beroende framkallande och att barn som får det blir knarkare senare i livet. Med andra ord de vill inte DROGA sina barn. vilket är absurt och har aldrig varigt frågan om heller.( Om man skulle bli påverkad på det sätt som knarkare blir av amfetamin, så skulle man behöva äta över 1000 tabletter av denna medicin vilket är omöjligt då det är strikta regler för hur många tabletter man får lov att hämta ut på en gång mm),

Detta jag har sagt och kommer att säga kommer från de 20 år av erfarenhet som jag av att leva med ADHD och Dyslexi. Jag kan säga att jag inte hade klarat av gymnasiet om jag inte hade fått denna medicin (Conserta) och var är jag nu någon stans?? jo jag pluggar till civilingenjör på LTH i Lund. något jag inte hade klarat av att ens komma in på utan att få ta Conserta vilket hjälper mig med koncentrationen blir inte störd lika mycket av det som händer runt omkring mm.

Så var inte rädda att låta ert barn prova medicinen vänta inte med det tills de kan fatta egna beslut (18) för då har mycket studie tid gått förlorad. Jag lovar att om det hjälper så kommer ni som förälder att märka stor skillnad på ert barn.

Rolf undrar även om det är någon som tjänar på att ge denna diagnos. Det ända område som jag vet kan vinna på det är de som tillverkar hjälpmedlen för dyslexier. För allt från medicin kostnaden till läkarbesök är ren förlust då barn under 18 går gratis till barnpsykolog och medicinen går på högkostnadskortet. Läkemedelsföretaget har förvisso ett intresse i detta men inget som de kan påverka.

Sedan kommer vi till detta med skolan.
Dagen skolor tar inte sitt ansvar för fem öre, jag har minna föräldrar att tack för all hjälp från att läsa läxor till att tjata på lärare och rektorer att jag skulle få den hjälp som jag hade rätt till och det återkom till samma problem hela tiden skolan hade inte råd. Men det ska jag väl inte lida av eller? Det tog hela högstadiet ett få skolan att skaffa fram en Dasiyspelare. När jag sedan kom till gymnasiet så var skolan väldigt tillmötes gående med att skaffa fram hjälp medel (vilket berodde främst på att det blev min hem kommun som fick betala inte skolan). Men när jag väl hade hjälp medlen så kunde jag inte använda dem för att lärarna var väldigt motsträviga till att ge mig lektions anteckningar i digital form mm. Vilket gjorde att jag inte kunde använda mina hjälpmedel speciellt mycket i skolan.
Allt detta ändrades når jag kom till Högskola där forskningen och framtagandet av hjälpmedel är väldigt långt kommer och lärarna är väldigt hjälpsamma. Att högskola/universitet skiljer sig så mycket från resten av skolväsendet beror mycket på att de olika institutionerna får pengar för hur många som läser kursen och dessutom för hur många som klarar av kursen. Något som jag tycker hela skolväsendet skulle vara uppbyggt på.

Bara för att kommentera ”läskunnig dyslektiker” om man nu ska dela inte dyslektiker så måste jag också hamna i den gruppen. Jag är dyslektikers men jag kan ändå läsa och tycker om att läsa. Det var bara det att jag inte kunde lära mig läsa genom att tjata igen den förbanade läsboken. Utan jag lärde mig läsa genom att lyssna. Så jag rekommenderar dig som har svårt att läsa eller barn som har svårt att lära sig läsa att låna ljudböcker på biblioteket lyssna på dem några gånger och läs sedan boken. Det är väl värt att försöka.

Är det någon som har frågor, synpunkter eller bara vill dela med sig av sina erfarenheter
så maila till slaskpost89@gmail.com svara så fort jag har tid

Mvh Anderas

SVAR FRÅN ROLF:

Med vänliga hälsningar
Rolf Bergdahl

SVAR:

GOTT NYTT ÅR!
Peter

det är att aldrig ge sig som är knepet till att lyckas

SVAR:
Jag skickar vidare din kommentar till Rolf.
Lycka till!
Peter

Det är tankeväckande det du skriver. Jag själv är 58 år och på min tid kände man tydligen inte om detta påfund som Dyslexi? Hur ska man annars tolka det att man lärde sig att skriva och läsa – så gott som mangrannt!? Något har tappats på vägen. Det ser ut som om – hemska tanke – att några förståsigpåare har kommit på, hur man ”lär” barnen. Med större och större procenttal som slås ut och som inte kan läsa. Jag har själv fyra barn och jag är en av många som, tyvärr, inte har ägnat tillräcklig omsorg och tid till att hjälpa några av mina telningar att läsa och skriva eftersom verkligheten var jobb, jobb etc. Döm om min förvåning då jag upptäcker att de på egen hand – utan pedagogiskt utbildade personer – lärt sig att både läsa och skriva ganska hyggligt! Det som skolan inte klarade av har de själv av egen kraft lyckats lösa i och med att de har varit intresserad av någonting som de har velat ta till sig. (Jag har tillhandahållit böcker som jag har trott skulle vara av intresse för vederbörande.) … Detta inte sagt för att vi inte ska ska anstränga oss att verkligen få de unga att både läsa, skriva och räkna i unga år – det har de nytta av! De ska ju själv forma sin framtid, får man hoppas på. Däremot verkar det från min horisont inte vettigt att tvinga barnen kvar i skolan då man de facto har misslyckats. (Ungarna har tappat SIN motivation för länge sedan!) Varför inte skippa klassundervisningen och styra ner det till individuell nivå så att var och en verkligen hittar sin nivå och sedan tar sig därifrån? Tro mig – de kommer att göra det med glädje om de verkligen förstår vad de gör! Verkligheten med informationskanaler via TV och dator utan förklarande föräldrar och lärare vid sin sida gör det som bäddat för svårigheter. Det slapp jag, tack och lov, till väldigt stor grad.
Mvh!
Dan Rutström