Prince Kim

En berättelse berättad av Kim Saleh, författad av Sarah Eriksson, 20.5.2011.

1. Inledning

Det här är en berättelse om mig. Jag kallas Kim Saleh, är 20 år gammal och bor i Stockholm. Alla kallar mig Kim, men egentligen heter jag Hadil. Namnet Hadil är arabiskt och betyder ”ljudet från en duva”.

Jag kommer ursprungligen från Iran, där bodde jag tillsammans med min mamma och pappa. Min mamma är iranier, precis som jag medan min pappa kommer från Irak. Under en kort period av mitt liv bodde vi i Ryssland, då föddes min yngre bror, Ali.

När jag var tre år gammal flyttade min familj till Sverige. Vi bosatte oss i Täby, just utanför Stockholm. Jag tycker om Täby som kommun, och anser att det är ett tryggt område för ungdomar.

2. Min familj

Under hela min uppväxt har jag bott tillsammans med min familj, men det har inte varit lätt alla gånger. Min pappa drack mycket när jag var liten. Vi förstod aldrig att han var en alkoholist, det hade mer blivit som en vana för oss. Vi hade accepterat att pappa drack men det fanns också saker som aldrig skulle accepteras i vår familj, som aldrig kunde bli en vana. Något som var lika skrämmande och jobbigt varje gång – när han slog mamma.

Han slog min mamma ofta, ibland slog han henne framför oss barn. Jag vill beskriva det som grov misshandel. Han kunde slå henne riktigt hårt och riva henne i håret. Det värsta med misshandeln var ljudet. Man kunde sitta i ett annat rum, men samtidigt höra hur sin mamma blev slagen. Jag kan inte beskriva vad som var värst; vetskapen om att någon man älskar blir slagen samtidigt som man är helt maktlös, eller tanken på att det var ens egen pappa som slog, det fanns ingen verklighet i den tanken.

Det finns aldrig en anledning till att slå en annan människa, men min pappas närmsta anledning var alkoholen, och drogerna. Han var inte bara alkoholist, han brukade narkotika också. Min pappa är muslim, och i mina ögon har det påverkat hans syn på kvinnor. Han anser att kvinnor är mindre värda. Detta är också en av de faktorer som spelar in till att min mamma fick stryk.

Min mamma var svag, hon kunde inte stå på egna ben. Hon kunde inte bestämma sig för att lämna pappa. Hon stannade kvar, och han fortsatte att slå henne.

3. Min uppväxt

Den bästa stunden på dagen var när jag fick åka till dagis. Jag var alltid så glad när jag fick komma till dagiset. Där var jag fri. Där fanns ingen full pappa, där blev aldrig mamma slagen. Där bråkade man inte. Det var det närmste frihet jag kunde komma. Trots att jag var fri på dagis så brukade min mamma viska saker i mitt öra. Saker som gjorde att jag inte kunde känna mig helt fri.

Med svag röst viskade hon: ”om pappa slår mig så måste du berätta detta för din dagisfröken”. Jag förstod inte allvaret i hennes ord, men jag var ju så liten. Jag trodde att dagisfröken skulle förstöra vår fina familj om hon fick reda på vad som hände hemma. Hon kanske skulle ringa polisen, och det ville jag inte.

När jag var nio år gammal började jag fundera över min sexualitet. Jag är född som tjej, men jag kunde inte bestämma mig för om jag ville vara en flicka eller pojke. Senare började jag också fundera över vilket kön jag gillade; killar eller tjejer?

Min sexuella förvirring kommer främst från min pappa. Min pappa var den som styrde och bestämde hemma. Min pappa tyckte att han var bättre än mamma. För att han var en man. Han hade makt. Jag ville också vara bra, jag ville också duga. Allt skulle vara lättare om jag var en pojke istället. Jag tyckte automatiskt att manligt var bättre än kvinnigt. Kvinnor är ju så svaga.

Under min period som nioåring fick jag uppleva ett av det mest sjuka och bisarra beteende min pappa hade. Vi satt vid matbordet och åt mat när min pappa meddelade att han gjort ett schema till mig. Detta var inget vanligt schema, utan ett schema över vilka tider han skulle slå mig. Han kom hem från jobbet klockan fem, halv sex skulle han äta middag och klockan sex… då skulle han slå mig. Detta var ett sjukt beteende, och om jag måste beskriva känslan var det bland det värsta jag varit med om.

En konstig känsla med detta schema var att jag blev trygg av att ha ett schema. Nu visste jag att min pappa kommer klockan sex, och då ska han slå mig. Om jag inte hade ett schema kunde han springa in till mig mitt i natten, dra i mitt hår och dunka mitt huvud i väggen. Detta hände mest när han var full. Eller hög.

Anledningen till att min pappa slog mig var för att jag vågade säga emot honom. Han kunde kalla mig för ”hora”, men istället för att ta emot orden så sa jag emot. Jag berättade för honom att jag inte alls var en hora, att jag inte hade sålt min själ. Det var detta som utlöste hans aggressioner mot mig.

Jag blev slagen efter ett schema i 6 år. När jag hade fyllt femton var vår ekonomi så dålig att min pappa började sälja droger, han behövde snabba pengar. Hans nya sysselsättning gjorde att schemat för min misshandel inte var lika intressant längre.

Min pappa sålde droger till olika kriminella gäng. Han tänkte inte på konsekvenserna för hans beteende eller vem han blandade in i affärerna, det enda han tänkte på var pengarna. Han mådde bra av pengar.

4. Dansen, Michael Jackson och jag

Musik var en stor del av min barndom och är en stor del av mitt liv. Musiken fanns hos mig under hela min barndom. Egentligen fick jag inte lyssna på musik eller dansa. En dag satt i mitt rum och lyssnade på musik på jättelåg volym. Plötsligt knackade min mamma på dörren, hon klev in i rummet och berättade att hon hade en present till mig. Jag blev väldigt förvånad eftersom varken jag eller min bror fick några presenter. Detta var ett jättestort ögonblick för mig.

Min mamma gav mig ett album med Michael Jackson. Jag hade ingen aning om vem han var, men jag satte i skivan i CD spelaren och lyssnade. Jag lyssnade på musiken och blev otroligt tagen utav den text och musik som strömmade ut ur högtalarna. Den här musiken tilltalade mig verkligen, den gav mig så mycket, bara genom att lyssna. När musiken tystnade kände jag något speciellt, jag kände att det var musik jag ville syssla med. Det var mitt kall.

Jag hade blivit så inspirerad av musiken så jag tog reda på fakta om Michael Jackson. Mina vänner visste vem det var, och beskrev honom som ”den där svart-vita mannen”. Jag fick veta att Michael Jackson brukade ha plåster runt fingrarna, så jag började plåstra in mina egna fingrar. Jag kände mig väldigt cool.

I skolan hade vi talangjakter ibland. Jag var en av dem som gärna ställde upp med att dansa. Jag inspirerades av videoklipp från olika artister. Egentligen fick jag inte dansa för mina föräldrar, det var något som min pappa skulle kalla ”haram”. Det var alltså fel.

När jag gick i mellanstadiet så fanns det en tjej i min klass som jag brukade umgås med. Hon hette Jenny. Jenny var svensk och jättesnäll. Det var min första riktiga vän som verkligen ville vara med mig. Jenny tyckte om att dansa, hon dansade balett. En dag sa hon att hon skulle testa på Street Dance. Hon visste att jag tyckte om att dansa, så hon försökte övertala mig om att komma med henne till kursen. Trots att mina föräldrar förbjudit mig att delta i danser så tog jag chansen och följde med henne till danslokalen.
Jag hade inte råd att själv delta, så jag satt på en bänk och tittade på. Att sitta där, på bänken och iaktta när en danslärare lär ut Street Dance till tjugo elever, den känslan var otrolig. Jag tror att jag lärde mig mycket mer om Street Dance än de som faktiskt var på lektionen. Jag lärde mig, för att jag hade passionen för dans och musik.

Efter danslektionerna memorerade jag deras danssteg och övade på dem hemma. Men när min pappa upptäckte vad jag höll på med fick jag massor utav stryk. Min hud gjorde så ont, det kändes som att jag aldrig upplevt något liknande tidigare. Men det var värt det – jag lärde mig dansen.

Det höll inte i längden att följa med Jenny till dansen, hon kunde inte ringa mig eftersom jag inte hade en mobil. Hon kunde inte heller ringa hem till mina föräldrar, de skulle bara undra vem hon var och varför hon ville prata med mig. Ett tag senare så bytte Jenny skola. Jag har ingen kontakt med henne idag.

5. Droger och gängmedlemmar

När jag var 15 så hade jag en flickvän, hon hette Elin. Under den perioden av mitt liv såg jag väldigt manlig ut, jag hade rakat av mig håret och praktiskt taget gjort mig till en man. Det var under den här perioden som jag blev ”Kim”, på riktigt. Redan tidigare hade jag kallats för Kim, men aldrig gjort ett riktigt namnbyte. En av mina bästa kompisar hade begått självmord, efter den händelsen så bytte jag permanent namn till Kim. Jag och Elin var tillsammans ganska länge, enda tills min pappa bad mig att sälja droger…

”Kim, Kim! Kom hit, vi måste prata!”. När min pappa ropade på mig visste man inte vad som skulle hända, jag var som hans soldat. Om han sa att vi behövde prata så menade han att jag skulle lyssna och göra som han sade till mig. Det fanns ingen gemensam kommunikation mellan oss.

Han berättade att han hade ett jobb till mig. Han sa att han visste ett gäng som vill ha lite droger, och undrade om jag hade lust att sälja droger till dem. Man hade inget val när han frågade. Det fanns bara ett svar, och det var att acceptera hans erbjudande. Jag gjorde som jag blivit tillsagd. Jag gjorde det för att jag inte hade något val. Jag var femton år gammal, och sålde droger.

Jag sorterade drogerna i olika paket och använde rengöringsmedel för att inte lämna fingeravtryck efter mig. Sen började jag sälja. Min pappa märket att jag kunde sälja droger, och att försäljningen gick bra. Han gav mig lite pengar som tack för hjälpen. Det var inga stora pengar, kanske 200 kronor. Men jag nöjde mig, jag var ju bara femton år gammal.

Gänget jag sålde droger till var stort, inte som de små gäng som springer omkring med fickknivar i stan. Jag skulle kunna jämföra detta gäng med ”Hells Angels”. Jag började umgås rätt mycket med gängmedlemmarna, det gick faktiskt så långt att jag tatuerade in symbolen för gänget. Jag har fortfarande kvar tatueringen.

Jag fortsatte sälja droger, men började också knarka själv. Jag rökte hasch. Det stannade inte vid hasch, utan jag fortsatte med att ta anabolasteroider. Människor blir otroligt olika påverkade av anabola steroider. Jag fick acne, massor av acne. Det var så äckligt! Men framför allt var den pinsamt när kompisar och lärare frågade vad det var för fel på mig. Jag kunde se hur mina muskler växte, jag var beroende. Ingen kunde få mig att sluta med droger. Jag hade ingen förebild, mina föräldrar var inget stöd för mig.

Min pappa fortsatte att pusha mig till att fortsätta sälja droger, ”det handlar om pengar”, det var det enda viktiga för honom. Till slut gick det så långt att jag blev medlem i gänget. Eftersom jag var ny i gänget var det lätt att utnyttja mig. En stor och biffig kille kom fram till mig, han sa att han hade hört att jag var duktig på att sälja droger. Jag fick genast en stor press på mig, ingen visste vad som kunde hända om jag råkade sälja dåligt en dag.

Den stora killen gav mig en lista. På listan fanns olika namn, personnummer och adresser. Det kunde till exempel stå ”Anja Svensson, Hägernäsvägen, född år 1987″. Det här var en lista över människor som ville ha droger, en lista med namn på personer som jag skulle sälja droger till.

Jag var förundrad över hur de kunde ta fram så mycket information, det visade sig att de hade ett datasystem som tog fram identiteter, och all fakta du kan tänkas behöva veta om någon. Jag blev väldigt chockad över all information, jag var ju fortfarande bara en liten flicka. Jag var ju fortfarande den där tokiga tjejen som inte visste om hon ville vara en kille eller en tjej.

Det var en lång resa för mig. Den stora killen förklarade att jag skulle sälja till de tre första personerna på listan. Jag skulle möta upp dem, men akta mig för civilpoliserna. Civilpoliser fanns överallt, och de fick inte upptäcka mig. Mer än hälften av vinsten gick till gänget, jag fick nöja mig med småpengar. Ungefär 200 kronor, precis som när jag sålde åt min pappa.

Det här gänget gillade att slåss. De kunde gå ut och bara slå någon för att det var kul. Jag kom att tänka på en artikel i Aftonbladet där en tjej blev våldtagen utanför sin port en kväll när hon var på väg hem från en kompis. Sådana saker gjorde de här killarna.

När man är med i ett gäng kan man aldrig ta förgivet att man har någon fritid. Man jobbar hela tiden, 24 timmar i dygnet. Telefonen kunde ringa när som helst, då måste man vara beredd på att jobba. Ibland kunde de ringa när jag var med min familj och mina vänner, men det spelade ingen roll om jag var upptagen, hade de ett uppdrag till mig så måste jag utföra det.

Oftast bar jag skottsäker väst, eftersom det inte var säkert att umgås med gängmedlemmarna. Jag var väldigt rädd, men efter en tid började jag vänja vid att bära en skottsäker väst. Jag började lära känna döden. Jag var inte längre lika rädd.

6. Inlåst på ”K 12:an”

En kväll var jag med gänget vid slussen. Vi slogs, som vanligt. Skillnaden mellan alla andra gånger, och just den här kvällen var att jag åkte fast av polisen. Jag var sjutton år gammal.

Jag fick gå på rättegång efter rättegång. Ibland klarade jag mig ganska bra, mycket beroende på vilka ord jag använde och hur jag var klädd. I gänget använde vi oss av en ganska punkig stil, tänk dig DR. Martins skor och bombarjackor. Men när man skulle befinna sig i rättssalen förändrades vi helt. Man bar kostym, och använde finare ord än vanligt. Men fina ord och snygga kläder räckte inte alltid, jag blev dömd och fick sitta inne på en anstalt i sex månader.

Stället jag blev inlåst på var en anstalt i Flen. Det fanns olika avdelningar beroende på hur grova brott man begått. Jag satte inne på ”K 12:an”. När man sitter inne på 12:an så anses man som väldigt farlig, det var den högsta domen man kunde få, att sitta inne på ”K 12:an”.

Jag fick dela rum med en annan tjej. Hon var knäpp, det märke man direkt. Oftast pratade hon med sig själv. Hon var inte farlig alls, bara knäpp. Jag och tjejen delade på en våningssäng, hon sov högst upp. Ibland kunde man höra henne säga något från sängen ovan. Jag brukade svara, men det tog timmar innan jag fick ett svar tillbaka. Vi förstod inte alls varandra.

Jag tror att jag blev placerad i samma rum som henne för att vår vakt märkte att jag egentligen inte var en elak tjej som slogs. Vår vakt fanns alltid i närheten, han gick runt i avdelningen och såg till att vi fortfarande hölls vid liv. Ibland fick vi små lappar av honom där vi kunde skriva ner vad vi önskade för mat. Man fick förstås inte någon lyxmat som pizza och kebab, maten var som klassisk skolmat. En dag kunde vi exempelvis få broccoli soppa.

En kväll vid tio-tiden kom vår vakt och delade ut matlapparna. Jag tog emot lappen och skrev ner ett ord. Vakten tittade frågande på mig, ”vad är det där för maträtt?”. Jag förklarade att det inte var en maträtt, men att detta var vad jag ville ha. På lappen stod det ”FRIHET”.

Vakten blev sur över mitt svar, han tog lappen av mig och gick iväg. Då ropade jag plötsligt på honom. Om han ändå inte tänkte ta min lapp på allvar ville jag ha tillbaka den. Jag tog tillbaka min frihetslapp och började skriva. När jag skrev fick jag ut alla känslor från min själ. Texten på lappen kallade jag ”World War 3″. Min text handlade om hur världen såg ut; tjejer som sålde sig själva, om krig och fattigdom. Texten handlade om allt dåligt som existerade på jorden.

Jag bar med mig min lapp överallt, jag ville verkligen inte tappa bort den trots att jag kunde alla ord utantill. När man inte äger någonting så kan små saker bli väldigt viktiga. Jag ville bara ha något att hålla i, jag ville ha min lapp. Det var det enda jag hade.
På anstalten fanns det speciella dagar då föräldrarna fick komma på besök. Mina föräldrar kom aldrig. Jag var väldigt ledsen och besviken, det var jobbigt att se på när alla andra fick besök. Alla utom jag.

7. Min gymnasietid

När jag kom ut från K 12:an så började jag studera. Min plan var att börja på Fryshusets teaterlinje. Jag fick gå på audition för att bli antagen. De som dömde mig verkade tycka om det jag gjorde, de frågade hur länge jag hållit på med teater. Ni förstår säkert hur förundrade domarna blev då jag förklarade att jag aldrig sysslat med teater tidigare. Ännu ett stort plus var att jag kunde dansa. Jag stod där på scenen och kände ”det här är jag, detta vill jag göra!”. Jag fick högsta betyget på audition och kom in på Fryshuset.
Alla i min klass var knäppa – de var som mig! Jag kände att jag hörde hemma på Fryshuset. Jag hade utvecklat min egna klädstil och började klä mig efter min stil. Vid det här laget hade jag sagt upp min bekantskap med gänget. Jag var visserligen skyldig dem trettiotusen, men jag betalade av skulden på två veckor. Jag lade kriminaliteten bakom mig. Nu ville jag göra något bra för samhället!
Mina föräldrar hade ingen aning om att jag gick på Fryshuset. De var ju emot dans, musik och teater. Jag låtsades om som att jag studerade ekonomi i Täby, det kunde mina föräldrar acceptera.

Jag utvecklades massor under tiden i Fryshuset. Jag började klä mig mer kvinnligt, jag köpte skor med klackar och odlade fram ett långt hår. Jag blev jättesnygg! Mitt utseende väckte massor med uppmärksamhet hos killarna. Ofta dejtade jag flera killar på samma gång. Jag kunde sitta vid datorn och skriva med en kille samtidigt som jag SMS:ade med en annan. Jag hade blivit en riktig player.

När jag var 18 år gammal så var det dags för utvecklingssamtal i Fryshuset. Det här var den dagen då min mamma fick reda på sanningen om min skolgång. Min mamma följde med mig till skolan för att höra vad min lärare, Maria, hade att säga. Under samtalet så frågade Maria skämtsamt om hon kunde få adoptera mig – jag var ju så duktig. Här brast det för min mamma. Hon började gråta. Jag förstod inte alls varför mamma inte längre kunde hålla fasaden, nu skulle hon ju förstöra vår hemlighet!

Marias ögon blev blanka av tårar, hon tyckte så mycket om mig men förstod aldrig att jag hade det så jobbigt hemma. Maria förstod inte hur jag kunde vara så glad i skolan, och undrade om det var en mask jag hade för att dölja den stora familjehemligheten. Hon hade rätt, det var som en mask. Man satte på masken när man skulle till skolan, och tog av den när man kom hem.

Maria ville att vi skulle anmäla min pappa, men min mamma protesterade och sa att hon inte ville. Hon försökte övertyga Maria om att hon kunde hantera situationen. Maria gick med på det, men sedan den dagen höll Maria alltid ett extra öga på mig.

En dag när jag skulle till skolan råkade det bli korsdrag mellan dörren och ett fönster, dörren slogs fast med en ljudlig smäll. Några sekunder efteråt sliter min pappa upp dörren, han rusade fram mot mig, han var vansinnig. Han drog i mitt hår och slog mig med knytnäven i ansiktet. Jag kunde inte längre kontrollera all ilska och sorg jag bar på, jag började gråta. Allt bara brast. Jag är bara en människa, jag är en liten flicka, jag orkade inte mer.

När jag kom till skolan förstod Maria genast vad som hänt. Hon var bestämd, och sa att jag måst anmäla min pappa. Den här gången lyssnade jag på henne, vi anmälde honom.

Kort efter anmälan fick jag flytta till en fosterfamilj. Jag flyttade hem till en kvinna som hette Barbro. Hon bodde mitt i stan, vilket passade mig perfekt då jag skulle ha nära till skolan. Hemma hos Barbro var jag fri. Jag var fri, för första gången i hela mitt liv. Det var en konstig verklighet för mig, från att bli slagen klockan sex varje dag, till att bara vara fri. Att bara få vara Kim.

8. Prince Kim Dance Battle

När jag gick i gymnasiet fanns det en stor danstävling som kallades Street Star. Alla dansare gick dit. De som var med och tävlade kallades för battlare, jag hade sökt dit, som battlare och blivit antagen. Jag var så glad över beskedet. En vecka efter beskedet ringer de från Street Star och meddelar att jag tyvärr inte kan vara med i deras tävling. Jag förstår inte alls varför jag inte skulle få vara med. De förklarar att de inte vill ha med ”personer med dålig bakgrund”. Förstås blev jag väldigt ledsen över deras beslut, men jag gav inte upp.

Min plan var att skapa en egen danstävling, den skulle heta ”Prince Kim Dance Battle”. Jag ordnade med musiken, ljudtekniker, lokal och reklam inför tävlingen. Jag fixade battlare och publik. Tävlingen hölls för första gången den 16 oktober år 2008 i min gamla skola, Fryshuset.

Det är inte billigt att arrangera tävlingar. Jag har arrangerat tävlingen tre gånger och varje gång kostar det upp mot tvåtusen kronor för allt som ska fixas. Jag står själv för den summan, och låter publiken titta på gratis. Jag ville sprida glädje, inte tjäna pengar.
Den senaste tävlingen skedde den 25 mars år 2010. Street Star hade fått reda på att jag arrangerade en dans tävling, de ringde mig och frågade om de fick komma. Mitt svar till Street Svar var att de inte fick komma. Jag sa nej! Det var så skönt att kunna säga nej, att de inte fick komma. Nu var det jag som bestämde!

9. Sista skolåret

Vid det här laget gick jag tredje året i gymnasiet. Det var dags för projektsarbete, vilket innebar att vi skulle spela en pjäs. Det mest spännande var att få veta vem som fått vilka roller. Vi fick vänta i tre veckor på att vår lärare skulle läsa upp listan med namn och roller. Hela klassen var säker på att jag skulle få huvudrollen…

När läraren läste upp mitt namn, och berättade att jag skulle få spela clown så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag blev riktigt ledsen över rollen jag blivit tilldelad. Men när jag stod på scnenen så gjorde jag ändå min grej, jag gick in i rollen som clown. Bland publiken satt chefen för Cirkus Maximum, efter pjäsen kom han fram och frågade om jag hade lust att provjobba på cirkus i två veckor.

Jag tyckte att erbjudandet verkade pinsamt. Vem skulle vilja jobba som clown, och vad skulle jag svara när folk undrade vad jag jobbar med, ”jag är clown”. Det låter ju inte klokt. Efter mycket funderade tackade jag ja till hans erbjudande. Jag fick resa runt med Cirkusen, främst till Danmark och Finland. Jag arbetade tillsammans med en annan clown, han var lång och ganska stor jämfört med mig som var ganska smal och kort. Vi kompletterade varandra bra. Jag jobbar fortfarande som clown på deltid och njuter av mitt jobb.

10. Mitt liv idag

Nu är jag tjugo är gammal. Jag bor jag inte längre hos Barbro, utan är bosatt i min egen lägenhet i Västertorp. Jag jobbar deltid som clown, men också som personlig assistent och ansiktsmodell.

Min ekonomi är god, och jag brukar dela med mig av mina pengar till min bror, Ali. Jag har körkort och jobbar med en väldigt bra musik producent. Jag har spelat in en reklamfilm för Stockholm Film Festival och funderar fortfarande på ett yrke som skådespelerska. Men just nu är det musiken som är mitt stora kall i livet.

Jag har fortfarande problem utav det min pappa gjorde mot mig och min mamma. När jag ser utländska föräldrar har jag svårt att tro att de är snälla, jag jämför alla med min egen familj. Jag är medveten om att man inte ska dra alla över en och samma kant, men jag kan inte rå för det.

När jag var liten hade min pappa en form av fobi, han tyckte inte om närhet eller sex. Jag fick också samma fobi. Jag kan ha svårt med kramar eller närhet över huvudtaget. Jag har haft sex några gånger, men jag gråter alltid under akten, så sex är svårt för mig. Jag har bearbetat min fobi länge, det börjar bli lättare att hantera min fobi, men jag har en lång bit kvar.

Idag är jag en glad och positiv tjej. Jag mår bra. Jag kan se tillbaka på det som hänt, och tycka att det var bra att jag fick uppleva min barndom på det vis jag gjort. Jag har utvecklats massor som människa. Idag är jag skitstark!

Jag har fortfarande kontakt med min mamma och min lillebror. En gång i veckan brukar jag sova över hos dem för att de ska känna sig trygga. Min pappa sitter i fängelset, och jag planerar inte att ta upp kontakten med honom när han kommer ut.

Jag hoppas på att kunna bli en stor artist. Något som världen väntat på. Min närmaste plan är att snart släppa en singel med en rappare som heter William. Singeln heter ”World War 3″. Lappen där World War 3 skapades bär jag fortfarande med mig.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!
Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Jag saknar faktiskt ord för att beskriva Mikael och hans berättelse om sitt liv. Fantastisk! Enastående! Imponerande!

Mikael är en stor människa som har skrivit en fantastisk bok, som alla människor bör läsa!

Boken berör, påverkar och förändrar människors liv.

Från hans hemsida:

”Mikael Andersson var dömd till ett liv på institution när han föddes armlös och benlös i mitten av sextiotalet. Följ hans väg, från barndomens kamp mot kropp och fördomar, till idag då han är framgångsrik föreläsare, gift trebarnsfar och egen företagare.

I en mycket personlig berättelse får vi en inblick i vad som fört honom framåt i livet;
betydelsen av drivkraft, aktiva valoch eget ansvar. Om hur han tidigt bestämde sig för att leva ett självständigt liv, att leva fullt ut, och steg för steg lärde sig hantera såväl fysiska som självskapade begränsningar.

Idag har Mikael Andersson uppnått många av sina drömmar. I Armlös, benlös men inte hopplös får vi möta barnet som var nära att ge upp, människorna som aldrig slutade tro på det till synes omöjliga, och tankens enorma kraft.”

Se hans hemsida här för att beställa boken.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

”Vi föds med unika personligheter, men förväntas leva som tysta kopior av varandra. Gör vi inte det, är vi psykiskt sjuka.”

”När folk väl får reda på hur det egentligen ligger till kommer man inse att de mest sjuka egentligen är psykiatrikerna själva.” – Caroline Oskarsson

Den sjuka sjukvården

Ett arbete av Caroline Oskarsson.

Den psykiatriska vården tar allt större plats i vårat samhälle. Psykiatriker vill få oss att tro att varenda avvikande tanke är en psykisk sjukdom. Men sanningen är att det finns ingen som helst vetenskap bakom psykiatrin, och antal botade fall är noll. År av tabletter och behandling ger alltså inget som helst resultat, utan blir i många fall bara värre. Det finns otaliga biverkningar som aldrig nämns av läkare, och psykofarmaka som döps om. Ångest- och depressionsmedicin vars patent löpt ut döps om och används för urininkontinens.

Många har en väldigt liten och ofta felvriden bild av psykiatrin som något som tar hand om psyksjuka patienter och håller dem undan för allmänheten. Det sistnämnda är förvisso sant, men hur många vet egentligen att det ofta är psykiatrin som gör människor psykiskt sjuka? Läs mer om ”Den sjuka sjukvården” här.

Ladda ner artikeln här.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Jag tycker att Patrik Sjöberg gör en fantastiskt modig och fin insats!

I sin nya bok – ”Det du inte såg” – berättar han öppet och ärligt om de sexuella övergrepp som drabbade honom.

Hoppas detta leder till att fler vågar berätta.

Det är svårt att ta till sig hur vuxna människor kan förgripa sig på barn på detta sätt. Barn, som är beroende av sina föräldrar, blir extra utsatta och hamnar i en omöjlig situation.

Jag hoppas verkligen att detta leder till att fler vågar berätta.

Du kan beställa Patrik Sjöbergs bok ”Det du inte såg” här.
Patrik Sjöbergs hemsida.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Fantastiskt!

Tusen tack för allt beröm och stöd från mina kära läsare!

.

Bra Peter!! Din artikel ger verkligen enkla, vettiga råd – precis vad som behövs! Karin

Jag tycker din sida är mycket bra och att det är viktigt det du gör att uppmärksamma viktiga problem som få vill prata om. Det behövs verkligen människor som orkar bry sig. Hoppas du kommer att fortsätta med det goda arbete! Lin

Stort tack till er alla för massor av lovord, stöd och beröm!

Det värmer verkligen!

Det betyder naturligtvis oerhört mycket att man får en bra respons på det man skriver och publicerar.

Ert beröm och stöd gör att man fortsätter detta ideella arbete med STOR GLÄDJE!

Man höjer sina medmänniskor genom att bekräfta eller berömma dem. Det kan vi nog inte göra för mycket!

Glädjen att hjälpa andra människor är oerhört stor! Det ger så oerhört mycket tillbaka.

Vem skriver jag för?

Jag skriver för de som kan titta efter själv och tänka självständigt.

Jag skriver för de som inte är fast i förutfattade meningar, åsikter, skvaller eller auktoritärt tänkande.

Jag skriver för de som är intresserade av att förbättra saker och ting. De kommunicerar för att förstå och lära sig nya saker.

De har modet att kunna gå nya vägar och stå för dem.

Det gäller verkligen att kunna titta och tänka självständigt för att sedan kunna se vad som är sant för dig.

Kontakta mig!

Du är alltid hjärtligt välkommen att kontakta mig eller kommentera mina artiklar! Gå längst ner på denna sida.

Vem är jag och vad står jag för?

Jag ogillar alla former av fördömande och förtryckande människor, grupper och sekter.

Se mer lovord här på mina olika artiklar.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Jag vill förmedla ett tänkvärt email som jag precis fick från en kvinna. Fantastiskt bra att det finns människor som vågar stå på sig och gå emot strömmen!

”Hej!

Jag har adhd som de säger… Är 39 år och stämmer på pricken in på alla beskrivningar utom på en sak… Jag vill vara jag!

Har ätit alla mediciner som finns och har bara mått sämre och sämre!

Bestämde mig en dag att nu får det vara nog och intalade mig att nu ska jag må bra, tvingade mig att tänka positivt och mer eller mindre tvingade mig till att må bra! Och det fungerade!

Jag är jag och jag är inpulsiv, galen, kreativ, vältalig, tjurskallig och fruktansvärt smart så varför ska jag drogad för att passa in!

Låt mig få sova ut i bland och ta bort all press om hur man ska vara och vipps… Jag blommade ut och blev en kvinna med positiva egenheter!!!

Stå på er och gå inte på snacket om droger! Jag har också ibland i villat mig att de fungerat med de gör inte det… De skapar ångest och åter ångest…

Var dig själv! Kram…C”

Läs fler artiklar här:
Tabletter, lyckopiller, antidepressiva
Adhd / ADD

Läs även denna artikel:
Hur man kan må bättre!

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Zuzu är en klok och förnuftig tjej. Hon förstår att inga problem någonstans löses genom mobbning, våld, terror eller krig.

Ingen människa får det bättre eller mår bra i själen genom att trampa ner någon annan.

Man kan tycka att detta är en självklar sak som alla människor borde förstå. Eller?

Sedan många är tillbaka har vi FN:s allmänna deklaration för mänskliga rättigheter. Dessa mänskliga rättigheter gäller alla människor på den här planeten oavsett kön, ras, religion, familj, bakgrund, inkomst, hårfärg, klädesval eller dylikt.

Alla människor på denna jord har dessa grundläggande rättigheter.

Många vet inte vilka rättigheter de har! Andra tror att det handlar om politik eller historia. Vad är dessa mänskliga rättigheter?

Läs mer om de mänskliga rättigheterna här.

De mänskliga rättigheterna handlar i allra högsta grad om oss i Sverige. Varje mobbningssituation, hot, våld, nedtryckande eller diskriminering är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

Trots detta så bryts dessa mänskliga rättigheter varje dag i svenska hem, på skolor och arbetsplatser.

Det är kanske dags att försöka lyssna på och förstå sina medmänniskor innan man dömer ut dem. Det är dags att förstå och visa respekt. Man vinner ingenting på att sänka en annan människa.

Zuzu Rabi har höjt sin röst för att predika kärlek och fred.
Läs hennes dikter här: Zuzu Rabi.

Det är dags att alla vi andra också följer hennes exempel.

Media om Zuzu Rabi

I jul ska vi ge presenter inte bomber
Zuzu skriver och skriver
Tillsammans mot terrorism
En manifestation mot terrorismen

Läs mer om de mänskliga rättigheterna här.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Välkommen till en föreläsning som Du sent skall glömma!

Jag mobbar inte!

Ta del av barn och ungdomars känslor, tankar och idéer om hur vi skall gå tillväga för att stoppa den mobbning som sker i dagens skolor. Barnen och ungdomarna är tydliga i sina svar, de säger att det går att stoppa mobbning och det är ingen kostsam lösning de ger oss – den är helt gratis.

Jag vet hur det är att vara mobbad, jag var det varje dag under hela min skolgång. Efter nio långa år av mobbning fanns det ingen Lisbeth kvar. Jag var ”Lösset”, inte bara i mina mobbares ögon utan även i mina egna. Ett litet värdelöst löss.

Idag vet jag att jag är värd att vara älskad och omtyckt. Det tog många långa år att komma dit jag är idag. Mobbning ger sår som tar lång tid att läka och ärren bär vi med oss hela livet.

Det är min djupa övertygelse att vi måste våga och vilja prata öppet om mobbning. Vi måste tala öppet om vad den gör med alla inblandade. Mobbning uppstår för att vi saknar modet att agera. Den lever kvar år efter år för att vi inte vill, orkar eller vågar stoppa mobbningen. Låt oss införa nolltolerans mot mobbning.

Följ med in i barnen och ungdomarnas värld, de vet vad mobbning gör med den som finns mitt i den mobbning som sker på alla våra skolor. Ta del av deras råd om hur vi stoppar mobbning nu. De har något att säga oss vuxna och de säger det med en röst – ”Vi har inte tid att vänta.”

Jag mobbar inte!

Lisbeth Pipping

Läs mer om föredraget här.

Sluta mobba!

Lisbeth Pipping

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Vad kan vi göra för att stoppa mobbningen i skolorna?

Detta är en artikel om mobbning, diskriminering och de mänskliga rättigheterna. Med de mänskliga rättigheterna menar jag, de rättigheter som fastställdes av FN 1948 efter det ohyggliga andra världskriget: FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

De mänskliga rättigheter är högaktuella för Sverige idag

Dessa mänskliga rättigheter handlar inte bara om FN, krig, politik, OS, historia eller u-länderna. De handlar framförallt om hur vi umgås med och behandlar våra medmänniskor.

De mänskliga rättigheterna utgör grunden i alla mänskliga relationer och samhällen. De borde vara kärnan i alla religioner och politiska system.

Vad jag förstår så ställer sig de flesta länder, religioner, politiker och människor bakom dessa mänskliga rättigheter. I alla fall på pappret.

Många känner dock inte ens till vilka dessa rättigheter är. De vet inte sina rättigheter och skyldigheter såsom medmänniskor.

All mobbning och all diskriminering i alla länder inkl. Sverige är ett brott mot dessa grundläggande mänskliga rättigheter.

Vi har alltså många brott dagligen i Sverige mot dessa grundläggande mänskliga rättigheter. Det är inget som våra barn skulle behöva utstå.

Läs fortsättningen på denna artikel här.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

KMR har gjort ett fantastiskt arbete världen över de senaste 40 åren med att övervaka psykiatrin och avslöja brott och missförhållanden.

Många psykiatriker har dömts och fängslats. Psykiatriska sjukhus har stängts ner och flera lagförslag har drivits igenom.

KMR arbetar för att reformera psykiatrin och säkerställa patienternas mänskliga rättigheter.

Tusentals exempel finns på berömvärda insatser från KMR. Mängder av patienter har fått stöd, hjälp och upprättelse. KMR hjälper till och får psykiatriker anmälda och fällda.

Naturligtvis trampar KMR en hel del folk på tårna med sina avslöjanden. KMR är en orädd, rak och modig förening som gör allt för att avslöja brotten inom psykiatrin. Allt för att säkerställa de mänskliga rättigheterna för patienterna.

Jag vet inte hur många svenskar idag som går på psykdroger. Siffran en miljon har nämts. Sverige är det land i världen som elchockar mest per capita. Ca 45 000 – 50 000 elchocker om året. Socialstyrelsen vet inte ens hur många elchocker som ges i Sverige varje år – än mindre vet de något om skadorna efter ECT. Vetenskaplighet?

En person som har fått sitt minne förstört av elchocker:
”ECT bör förbjudas omgående. Hej, jag har fightats med stora minnesproblem sedan 2008/05 ungefär då jag fick min 7:e ECT behandling. Jag påpekade att jag hade minnesförluster men fick hela tiden talat till mig att dessa var övergående. efter ytterligare 16 behandlingar ansågs behandlingen vara klar. Minnet skulle fortfarande komma tillbaka och efter dessa behandlingar var jag knappt kapabel att fungera i vardagen då mitt närminne var precis värdelöst. Nu ett par år senare är problemen likadana, mitt när och långtidsminne är minst sagt opålitligt. Jag har stora minnesluckor från barndom/uppväxt/utbildning och jobb-kunskaper. Detta gör mej oförmögen att jobba som Unix/Linux-konsult. Jag glömmer saker som att hämta på dagis och jag kommer inte ihåg vilka merparten av mina vänner är eller vad många heter. Man känner sig utlämnad/sviken och snart kommer jag dessutom klassas som arbetslös. Man kan knappast påstå att jag fått någon hjälp med detta och det är helt vansinnigt.”

KMR har krävt att elchockerna skall omedelbart upphöra till barn, äldre och gravida kvinnor. Elchockerna som ges under tvång skall även upphöra omedelbart.

Vem som helst kan räkna ut att någonting är fel. Vetenskapligheten brister verkligen hos psykiatrin. Deras ”vetenskaplighet” bygger på makt och auktoritet.

Kopplingarna mellan psykiatrin och läkemedelsindustrin är omfattande och väl kända. Läs tex. denna artikel och bok om bedrägerierna inom läkemedelsindustrin.

Socialstyrelsen och psykiatrin kan på intet sätt bemöta de fakta som ges i materialet och filmerna från KMR. Allt de kan göra är att komma med diskriminerande och förolämpande kommentarer. Svagt!

Jag tycker att det är svagt av media, psykiatrin och Socialstyrelsen att ägna sig åt diskriminerande och kränkande påhopp istället för att bemöta de fakta som KMR lägger fram. Påhopp kommer när argumenten brister.

De bryter dessutom mot de mänskliga rättigheterna.

Fakta om KMR, Kommittén för Mänskliga Rättigheter

Titta efter själv och se vad KMR är. Ibland gäller det att kunna ha modet att tänka självständigt.

KMR (eng. Citizens Commission on Human Rights, CCHR) grundades 1969 av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården. Dess medgrundare är Dr Thomas Szasz, professor emeritus i psykiatri och internationellt känd författare.

KMR omfattar idag mer än 133 lokalavdelningar i 34 länder (2006). Kommittén har en rådgivande styrelse, vars ledamöter kallas kommissionärer, med bl.a. läkare, jurister, pedagoger, artister, affärsmän samt medborgar- och människorättsrepresentanter.

KMR har åstadkommit hundratals reformer genom vittnesmål i samband med utfrågningar inför lagstiftande församlingar, genom offentliga förhör om psykiatriska övergrepp, och genom att samarbeta med media, lagstiftare och statliga befattningshavare över hela världen

Läs mer om KMR Sverige här.
Läs mer om KMR Internationellt här.

Heder åt Scientologikyrkan som grundade KMR 1969 tillsammans med en professor i psykiatri.

Media:
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article881738/Psykkritisk-film-visad-for-sjuka.html
http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article881747/Man-borde-ha-reagerat-pa-innehallet.html

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.