Fantastiskt!

Tusen tack för allt beröm och stöd från mina kära läsare!

.

Bra Peter!! Din artikel ger verkligen enkla, vettiga råd – precis vad som behövs! Karin

Jag tycker din sida är mycket bra och att det är viktigt det du gör att uppmärksamma viktiga problem som få vill prata om. Det behövs verkligen människor som orkar bry sig. Hoppas du kommer att fortsätta med det goda arbete! Lin

Stort tack till er alla för massor av lovord, stöd och beröm!

Det värmer verkligen!

Det betyder naturligtvis oerhört mycket att man får en bra respons på det man skriver och publicerar.

Ert beröm och stöd gör att man fortsätter detta ideella arbete med STOR GLÄDJE!

Man höjer sina medmänniskor genom att bekräfta eller berömma dem. Det kan vi nog inte göra för mycket!

Glädjen att hjälpa andra människor är oerhört stor! Det ger så oerhört mycket tillbaka.

Vem skriver jag för?

Jag skriver för de som kan titta efter själv och tänka självständigt.

Jag skriver för de som inte är fast i förutfattade meningar, åsikter, skvaller eller auktoritärt tänkande.

Jag skriver för de som är intresserade av att förbättra saker och ting. De kommunicerar för att förstå och lära sig nya saker.

De har modet att kunna gå nya vägar och stå för dem.

Det gäller verkligen att kunna titta och tänka självständigt för att sedan kunna se vad som är sant för dig.

Kontakta mig!

Du är alltid hjärtligt välkommen att kontakta mig eller kommentera mina artiklar! Gå längst ner på denna sida.

Vem är jag och vad står jag för?

Jag ogillar alla former av fördömande och förtryckande människor, grupper och sekter.

Se mer lovord här på mina olika artiklar.

Välkommen att kommentera eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Fyrabarns-pappa, medmänniska, medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Hej!
Det är alltid lika roligt att höra från läsarna och ta del av deras synpunkter. Se nedanstående kommentarer.

Se även denna artikel: Lovord från läsarna

Välkomna att fortsätta skriva till mig. All seriös kommunikation besvaras så fort som möjligt.

Hälsn,
Peter

”jag vill också säga att det är helt otroligt att det finns en sådan person som Du som har tid och lust att ge hjälp iform av vägledning till alla dem där ute som är vid behov. tack för att Du finns! N.H”

”Jag håller med dig och är glad att det finns folk som vågar öppet säga sanningen som den är. Det behövs att gå till skolorna och göra en ny ”sexuell undervisning” som tar upp precis de frågor och aspekter på sexualitet mm som du gjorde. Jag här börjat i liten mått på hemma plan och i min grupp i ”söndagsskolan”. Men det behövs göras mycket kraftigare tag. Mera människor som vågar spela med öppna kort med ungdomar, som klarar motstånd från alla som kännar på pornografi och alla 20-åriga ”sexföreläsare” som är mera ivriga att chockera än verkligen ge något vettigt att tänka på dem som lyssnar – ungdomarna. Kan man gå vidare med dina tankar i större utsträckning? Tack för all mod du lägger i din mission.” J.B

”Hej! Skriver ett arbete om hurvida religion kan stärka respektive kränka de mänskliga rättigheterna. Din sida gav mig inspiration att fortsätta skriva. Bra sida! L.T”

Det här är verkligen en självutlämnande historia om kroppsfixering och min pubertet. Det krävdes en hel del mod att skriva ner och publicera detta. Tänk på det när ni läser den!

Det finns säkert fler som har gått eller går igenom samma saker som jag gjorde. Snälla! Försök hitta någon att prata med! Skriv, prata och få ur dig sakerna!
Du får gärna skriva till mig!

Jag kan även rekommendera att du och alla andra läser denna artikel:
Vem är din bästa vän?

Ny artikel om mobbning!
Mobbning – många barn lider i det tysta

Här kommer själva artikeln:

”Mobbad under hela min uppväxt”

En bra start på livet

Solen sken, livet lekte och jag gick i mellanstadiet i den gamla skolan i Borstahusen.

Mina första riktiga fotbollsskor hade jag själv cyklat in till ”Stures Sport” i Landskrona och köpt. De var av svinläder och kostade strax under femtio kronor. Jag älskade att spela fotboll.

Fröken brukade ge oss vissa eftermiddagar ledigt, så att vi skulle kunna spela. Vi gick över Erikstorpsvägen och fortsatte upp till fotbolls-planerna vid flygfältet. Där delade vi upp oss i lag och spelade mot varandra.

Jag var en i gänget, behärskade spelet och livet var underbart! Det fanns ingen som jag fruktade eller backade undan för.

Det kändes tryggt med klassen. Kände mig fullt accepterad av de andra.

Vi pikade killen, som hellre gick med tjejerna och snackade. Han, som inte heller ville ha moped. Jag kände att jag hade flera under mig i klassens rangordning. Det kändes skönt.

Mina kompisar blev monster

Något år senare hade dessa killar växt till monster för mig. Jag, som själv inte hade växt något nämnvärt, skulle inte ens drömma om att gå in i en närkamp med någon av dem.

Försökte gömma mig på en högerbacksplats, så långt borta från bollen som möjligt. Målvakten, som kallades ”Gordon” efter Gordon Banks (en legendarisk engelsk målvaktshjälte), brukade skrika på oss i backlinjen: ”Är du rädd får du stryk”. Detta gjorde han för att få oss mer agressiva mot anfallarna.

Då och då fungerade detta, eftersom han ibland var mer hotfull än de. Jag drog mig mest undan och ville försvinna. Det var skönt att hamna på bänken.

Lillebror starkare och kraftigare

-Titta här! sa min mamma glatt och sträckte fram fotoalbumet med sommarens skörd från Bornholm. Vi hade haft sex underbara veckor på solskensön.

Min lillebror och jag bläddrade glatt igenom bilderna, men vid anblicken av oss ståendes utanför stugan vid en cykel, frös jag till is. Jag stirrade skräckslaget på fotot. Kunde inte förstå att skelettet till vänster var jag. Mitt kycklingbröst och smala armar lyste som neonskyltar, och överallt stack benen fram från min magra kropp.

Det hemska var att min lillebror såg ut som en muskelknutte jämfört med mig, tyckte jag.Varför jag och inte han? Varför skulle jag drabbas? Avundsjukan tog ett stadigt grepp om mig. Allting låste sig för mig, och jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag teg och bläddare vidare. Ingen märkte något, men de borde ha sett att jag blev tyst och att glädjen försvann från mitt liv. I fortsättningen var det mest mulet på Bornholm.

Tvångsgymnastik

Mina föräldrar hade redan tidigare lagt märke till mina ”kroppsliga” problem och därför tvingat mig att gå med i gymnastiken.

-Det var bra att vara med i gymnastiken, sa de.

Jag förstod inte riktigt varför jag skulle vara med. Polisens son, som bodde på samma gata som oss var också med, tryckte de på med då. Då var det avgjort. Jag gav upp och blev därefter skjutsad varje lördag in till den gamla kasernen i Landskrona.

Där såg jag för det mesta på, när de andra gjorde gymnastiska övningar. Som tur var behövde jag inte duscha efteråt.

Släkten kommenterade glatt min smala kropp

- Så smal han är! hörde jag plötsligt från trädgården.

Släkten var på besök och hade ”vänligheten” att kommentera min kropp. Det var inte meningen att jag skulle höra, men det gick inte att undgå.

Jag blev alldeles förstummad och höll mig undan tills de hade gått.

Nedbrottad av alla i klassen

Jag fick också uppleva förnedringen av att bli nedbrottad av alla i klassen i sexan.

Ja, i alla fall av de som kände sig hotade och ville uppleva glädjen att placera någon under sig på stegen. De som visste att de var starkare brydde sig inte om en liten kille som jag.

Jag blev nedbrottad till och med av den nye lille killen, inflyttad från Kävlinge och som hade växt i takt med att han började träna hemma med skivstång.

Det var bara jag som förblev smal som ett skelett. Jag övervägde att själv börja träna men kom aldrig igång med det.

Till och med min bästis och hans vänner hade brottat ner mig. Mest på skoj förstås, men det låg även en hel del allvar bakom.

För mig var det dödligt allvar. Det gällde att få folk under sig, att visa att man kunde brotta ner någon. Men jag hade ingen som jag kunde brotta ner. Jag var den svagaste i klassen, i skolan, ja i hela Borstahusen.

Hur jag än letade så hittade jag ingen i min egen ålder som var svagare. Förmodligen var jag den svagaste och klenaste i hela Sverige. Jag visste ingen någonstans som var smalare och svagare.

Dagligen undrade jag vad det skulle bli av mig och hur jag skulle klara mig i livet.

Arg som ett bi

Ofta kunde jag bli arg som ett bi, men hade inga kroppsliga resurser att sätta bakom.

Ibland kunde jag trots detta inte hålla käften och fick då stryk.

En gång lyckades jag dock slå till en tjej, som hade sparkat mig på smalbenet, och det blev ett hemskt liv efteråt. Men nu var det så att hon var kompis med den tjejen, som jag tyckte mest om av alla. Hon klagade nu för min drömtjej, som gick raka vägen till min pappa och berättade vad som hade hänt. Snacka om pinsamt!

En annan gång nitade jag en betydligt yngre kille, som var kroppsligen lika stor som jag. Varför har jag glömt nu – det hade något med fotboll att göra. Det visade sig att hans far var lärare och kände min mamma, vilket gjorde att jag fick krypa till korset och be om ursäkt.

Blev jag arg på min storebror, hände det att jag slängde frukt på honom, och han sprang hukande därifrån, med bara händerna hade jag inte en chans.

Försökte äta massor

Jag försökte verkligen äta mer.

Men allting förbrändes i kroppen blixtsnabbt och inget lades på hullet. Hade jag mask i magen?

Doktorn gav mig vid ett tillfälle en medicin, som skulle vara aptitretande. Utan resultat.

Min kära mamma försökte truga i mig grädde, och ett tag fick alla barnen sitta kvar tills de hade ätit upp sin middag.

Vad och hur mycket skulle jag äta för att gå upp i vikt? Detta problem malde i mitt huvud dag och natt.

Till saken hörde också att jag åt inte vad som helst.

Matbespisningen hade inte mig som stamkund särskilt länge, det var en institution som jag inte uppskattade.Vissa minnen därifrån är fortfarande traumatiska. Tricksen att kunna lämna mat förfinades till perfektion. Många servetter gick åt. Det gällde att dröja kvar, veta vem som stod och vaktade och agera i rätt ögonblick. Något kunde man sätta under bordet, en del fick gömmas och resten slängas. Ju längre man dröjde kvar desto mer angelägna var lärarna att avsluta det hela. Men det fanns de som tvingade en att dricka upp den varma mjölken och feta slottssteken, och hur mycket jag än tänkte på fattiga barn i Afrika, så hjälpte det inte.

Några år senare under vår semester i London hade jag allvarliga problem att överhuvudtaget hitta något som jag kunde äta, och i USA räddades jag av MC Donalds.

I Asien hade jag inte överlevt, så därför har jag aldrig rest dit.

Mina viktproblem avslöjades av snygg tjej

-Fyll i dina uppgifter här, sa den söta tjejen från parallell klassen och gav mig kompisboken.

Livrädd tog jag emot den och såg vad som krävdes av mig. Naturligtvis förfalskade jag min vikt, vad skulle jag annars göra?

Skulle jag ha någon chans att bli tillsammans med henne, så var jag tvungen att justera sanningen lite. Visserligen köpte jag ut cigaretter till oss, men det räckte inte. Hennes familj var dessutom från Amerika och körde en stor svart Cadillac.

Denna bok skulle dessutom finnas till allmän beskådan, så det fanns inget val.

Fiaskoresa till Spanien med familjen

Resan till Spanien med familjen var tänkt att bli en succé. Alla åkte ju på charterresor och nu var det vår tur. Som alltid så åkte vi med färjan mellan Landskrona och Tuborg i Danmark.

Barnen skickades fram i vansinnesrusher genom kön, för att vi skulle få en plats i matsalen, och så fort de såg oss där så dukade de fram Kalvfilé Oscar och citronvand.

Eftersom vi aldrig har ätit något annat där under alla de år som vi har åkt, så hade ingen någon tanke på någon annan maträtt. Det var denna kalvfilé, intagen både på ditresan och sedan på hemresan, som höll mig vid liv dessa sommar veckor.

Väl framme i det heta Spanien hittade jag inte mycket som jag kunde äta, och det jag åt, måste ha varit dåligt, eftersom jag låg magsjuk på hotellrummet under den mesta tiden av semestern.

Jag låg där och drömde om kalvfilén som väntade.

Semester kändes som en missräkning, då jag var fullt igång med att försöka gå upp i vikt. Dessa kilo rann nu bort i sjuksängen.

Längtade hem till mitt sommarjobb.

Köpte dock Deep Purples ”Made in Japan” i en affär och gick förbi tiggarna ner till stranden någon gång. Där brände jag fötterna i sanden och ville gå tillbaka till hotellet snarast.

Ville inte titta på djurplågeriet (tjurfäktningen) utan höll mig på hotellet då.

Paret vi reste med passade på att tillkännage att de skulle skiljas.

Ingen av oss har varit i Spanien på charterresa sedan dess.

Konfirmationen blev en plåga

Jag kände mig som en utklädd pajas under konfirmationen. Den vita dräkten omslöt min magra kropp och hela jag var i uppror. Undrade varför jag hade gått med på detta, och vad jag gjorde i Sofia Albertina kyrka, Landskrona.

Jag hade smitit från en del kyrkobesök tidigare genom att förfalska prästens namnteckning på närvarokortet, men avslutningen kunde jag inte komma ifrån. Efter den bar det iväg hem för att trösta sig med pengarna och presenterna (och möta släkten).

Mina föräldrar har fortfarande kvar fotot på mig, där jag möter släkten på gräset utanför vårt hus.

Jag glömde förstöra det.

Smala stickor till ben gjorde det otänkbart med kortbyxor

På fotbollsträningen hade jag oftast på mig träningsbyxor med långa ben, för att inte visa mina smala stickor till ben. Men det gick inte att alltid ha dessa.

Jag sprang alltid hem efteråt för att duscha. Duschen fruktade jag mer än annat. Där fanns alla de stora killarna med muskler och kraftigt utvecklade kroppar, vilket fick mig att känna mig som en smal liten pinne. Åsynen av dem gjorde att jag krympte ihop och knappt vågade titta upp.

Duschen var den stora bedömningsplatsen för utvärdering av kropparna, och eftersom jag visste att jag inte platsade så höll jag mig borta.

Fotbollen var nu ett ända stort problem för mig.

Eftersom jag inte var med i spelet så var det inte roligt längre.

Behovet av bollrädda högerbackar, som hellre ville sitta på bänken, var heller inte så stort.

Inte heller hjälpte det att jag köpte en komplett Bois dräkt med nummer 9, som en av mina favoriter Tommy ”Gyxa” Gustavsson hade.

Så jag slutade med fotbollen.

Istället så utvecklade jag mitt intresse för terräng och långdistanslöpning. Mina trådsmala armar och ben upplevdes som helt normala där.

Äntligen fanns det något som jag var bra på, och jag fick många personers respekt.

Dagis kommer!

-Är det dagis som kommer? ropade min klasskompis som satt på läktaren under en av Landskrona Bois hemmamatcher på Karlslunds Idrottsplats.

Jag ryckte till och tittade på mina vänner som jag hade med mig. Hade inte räknat med att stöta på någon klasskompis på matchen. Det stämde att jag hade sökt mig ner i ålderna för att hitta ett vettigt umgänge.

Jag behövde i alla fall inte frukta att bli nedbrottad av dem.

Problem med min lillebror och vår ålder

En fråga som jag alltid fött höra, och som nästan tagit död på mig, är den som ställts kring min och min lillebrors ålder. Han var, och är, fem år yngre än mig.

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer det alltid att vara ett faktum.

Chockade människor har vid upprepade tillfällen konstaterat att han (trots ovanstående faktum) var mycket längre och mycket kraftigare än mig. Det har varit en ekvation som inte har gått ihop för dem. De har då tittat på mig som om jag vore en spetälsk.

Om mina spinkiga armar hade tillåtit det, så hade jag stryp en hel del av dem.

Min lillebror och jag umgicks mycket när vi var mindre, även om jag kände att det var något skamligt.

Jag borde ha varit ute och slagits med de andra!

Kalla hemska badhus

Bad upptar en speciell plats i historien för mig med blandande känslor. Vare sig det var inomhus eller utomhus, till slut var man tvungen att lägga ifrån sig handduken och exponera sin magra kropp.

Badbyxorna fick dock vara på hela tiden, trots sura blickar från dem i bastun.

Trodde att jag skulle frysa till döds flera gånger.

På det gamla innebadhuset i Helsingborg, där vi brukade åka när jag var mindre, fanns det ett iskallt vattenbad på golvet precis innan man gick ut i hallen. Jag förstod aldrig varför man skulle utsättas för denna tortyr.

Ibland tog det sedan en halvtimme innan jag hade doppat mig, badkruka som jag var. Hade ju inget varmande fett på kroppen.

Uttittad på stranden

Sommaren och speciellt stranden tyckte jag inte om. Kände mig obekväm och uttittad, när jag visade för mycket av min kropp.

Brukade alltid ha på mig en t-shirt eller ligga ner och gömma mig på en filt.

Om jag nu var på stranden överhuvudtaget.

Min mamma ville dock att jag skulle se brun och frisk ut (som alla mammor vill), så hon tvingade mig någon gång att vistas i solen på vår gård. Det hjälpte dock inte, och jag var fortfarande vit som ett lik.

Tack och lov så skaffade jag mig till slut ett sommarjobb, där jag kunde tillbringa hela sommaren. Det var en gammal bensin-mack med en pump för bensin, en handdriven pump för oljeblandat, full service, bensin för 1,20kr /litern och en skjulliknande byggnad, där solens strålar höll sig långt borta ifrån.

Med oljefläckade händer sålde vi även godis därinne, ända tills hälsovårdsnämnden gjorde inspektion och stoppade oss.

Trots urusel betalning så var jag där all tid de hade öppet.

Många undrade hur det kändes att missa så mycket av sommar, sol och bad. Jag var bara tacksam.

Oändligt tacksam.

Gick hem från disco

Min käre far var en av ledarna på Öresundsparkens disko.

I all sin välvilja lyckades han övertala mig att följa med en fredagskväll. Han ville antagligen att jag skulle komma ut och träffa andra.

Kände mig oerhört obekväm och utanför där jag satt i en hörna och tittade på när de andra dansade. Drog ut på läsken i det oändliga.

Visste inte vad jag skulle göra.

Efter en stund gick jag ensam hem och undrade hur livet skulle bli.

Hemska pubertet

Allting skulle ordna sig bara jag kom in i puberten.

Tiden gick dock oändligt sakta, och jag växte inte till mig och blev så stor och kraftig som jag hade hoppats, när den väl kom.

Alla tjejer jag frågade chansen på sade nej, trots att jag brände in initialerna på en av dem på min arm. Jag gned en tändsticka fram och tillbaka tills sår uppstod och sedan ett ärr. Men inte ens detta hjälpte.

Min kompis ringde medan jag satt bredvid och svettades. Ingen ville vara med skelettet.

En annan gång stal jag en hårfärgningsflaska (som jag trodde var parfym) och gav till en tjej, inte ens detta hjälpte, och mitt namn stod inte skrivet i någons bänk.

Brukade titta på och lida när paren dansade förbi eller stod och kysstes.

Men jag fanns inte i någons drömmar eller på någons lista.

Ingen tjej ville vara tillsammans med mig.

Ingen i hela världen.

Undvek duschar och gymnastik

Gymnastik och duschar blev någonting jag omsorgsfullt undvek.

Hela högstadiet passerade, utan att jag blötte ner mitt hår efter gymnastiken. Knepen och undan-flykterna för detta var oändliga.

Stackars dem som satt bredvid mig på lektionerna!

Inga högre betyg finns därför inskrivna för mig i detta ämne. Men jag lyckades avtala med ”Jocke” (gymnastikläraren, uppkallad efter Uppfinnar Jocke) även kallad ”Jocke med kniven”, att jag fick löpträna på vissa lektioner. Då slapp jag titta på när de andra spelade hand eller fotboll.

Jag var närvarande för det mesta, och placerade mig bra i terrängloppen, vilket gav mig i alla fall ett godkänt betyg. Brukade också passera hans hus och heja på honom på mina träningsrundor längs havet.

Det gjorde nog sitt till också.

Våldsamme ”Unkas” grep in i handlingen

-Jag måste få känna på ditt lår, sa ”Unkas” och grep tag i mig för att mäta storleken på mina lår.

”Unkas”, en storväxt, osympatisk kille, mest känd för att ha brutit sig in i sin lillasysters dagbok, skjutit slagskott på folk på isbanan, suttit itu ett stånd på Bakken när han var berusad och för att de hade en pommes frites maskin hemma hos sig. Denna maskin, som måste ha varit en av de första i sitt slag, hade uppenbarligen varit i flitig användning eftersom alla i deras familj var korpulenta.

”Unkas” brukade ”hälsa på mig” där jag jobbade på bensinstationen, och han flinande stal godis. Eftersom han var tre gånger så stor som mig, så vågade jag inte göra något, även om jag högljutt protesterade och hotade med att berätta det för chefen.

Denna uppenbarelse lutade sig nu fram för att ta mått med sina händer runt mitt lår, och detta inför alla människor i träningslokalen.

Jag blev alldeles förstummad och lät det ske.

”Unkas” konstaterade nöjt att hans handleder var nästan lika kraftiga som mitt lår.

En fysisk atlet!

- Peter har en fantastisk fysik, sa SO läraren plötsligt allvarligt till klassen.

Det gick ett sus bland de, som hade sett min spinkiga kropp stå och hänga på gymnastiken.

Jag blev ställd och visste inte var jag skulle ta vägen. Kunde inte fatta varför han sa detta plötsligt.

Läraren tystade dem och förklarade att han menade min kondition och förmåga att springa.

Vad ingen visste var, att SO läraren och jag brukade stöta på varandra i skogen, när jag var ute och tränade. Min kapacitet var betydligt större än hans, och därför såg han mig som en atlet.

Ämnet lämnades.

Klassen fortsatte muttrandes med andra världskriget.

Självförtroendet i botten

Vid det här laget var mitt självförtroende i botten.

Jag hade varit beredd att lägga upp mycket pengar för en bred bringa och ett par kraftiga, muskulösa armar och ben.

Hatade verkligen min kropp och trodde att den var orsaken till alla mina problem. Den hindrade ju mig från att göra det som jag ville och från att få tjejer.

Att få tjejer var det verkliga beviset på att man var lyckad och framgångsrik. Det var inte så noga vem man var med, och man kunde byta ofta, bara man hade en tjej.

Om någon annan tyckte om en och ville vara med en, då kan allt inte vara fel.

Hade man inga tjejer då var det kört och man var en nolla.

Jag hade inga tjejer.

Behöll mina problem för mig själv

Alla problem och tankar behöll jag för mig själv, det var ingen som visste vad som pågick.

Det låste sig och fanns inga ord. Kände att jag befann mig i ett chocktillstånd. Det kunde inte vara sant att jag hade fått en sådan mager äcklig kropp.

Det finns tyvärr heller ingen som jag kunde skylla på.

Visst förekom det knuffar och slag, skämt och skrik. Och det var inte så kul att bli inlåst på toaletten tillsammans med tjejen som jag tänkte fråga chans på, men inget allvarligt, och inte mer än någon annan råkade ut för.

Ville inte belasta någon annan med mina problem.

Någon, som kanske inte hade förstått.

Mönstringen blev en skräckupplevelse

För mig att gå omkring en hel dag i bara kalsongerna, bland mängder av andra killar som jag inte kände, var rena skräckupplevelsen.

De kallade det mönstringen, och jag gjorde den i Kristianstad.

Min beniga kropp exponerades för de andra under många timmar. Inte ens en t-shirt fick jag ha på mig.

Till saken hör även att jag försov mig, vilket gjorde att jag kom försent och hamnade bland helt okända killar.

Mängder av tester och prov gjordes, och sedan var det en farbror som skulle klämma en på penisen.

Varför vet jag ej. När det var över flydde jag därifrån till en pizzeria i Landskrona.

Pizza tyckte jag om, men det kunde man ju inte äta varje dag.

Intensiv styrketräning inleddes

Några år efter jag hade slutat skolan, började jag styrketräna för att bättra på min styrka och utseende.

På något sätt måste man väl kunna gå hem hos det täcka könet.

Flera gånger i veckan lyfte jag skrot på ett bad. I satsningen ingick också ett rejält försök att gå upp i vikt, och för detta ändamål inhandlades ett viktökningsmedel i choklad smak. En liten dyr burk var det, men mycket effektiv, sades det. Pulvret skulle intas efter alla andra mål som ett extra komplement.

Nu skulle mitt liv hanteras! Äntligen skulle jag hitta någon att vara tillsammans med! Med denna burken i min hand så kunde jag inte misslyckas.

Jag vet inte vad burken innehöll, men den mättnadskänslan var enorm. Den smakade som om man hade tryckt i sig flera chokladkakor samtidigt! Magen mullrade flera timmar efteråt.

Vågen bevakades minitiöst, men endast försumbara ökningar observerades.

Det köptes ingen andra burk. Mirakelmedlet fungerade inte. Min bror köpte samma medel, men lyckades bara pressa ner en några skedar av det. Sedan hamnade det i soporna.

Den enda som vann någonting på detta, var han som sålde burkarna.

Totalt körd i botten av en tjej

- Jag vill ju vara tillsammans med en riktig man, sa hon när hon gjorde slut.

Detta var ingen nedlåtande kommentar, bara ett konstaterande av fakta, utan att tveka eller blinka.

Hon kunde lika gärna ha skärt upp mig med en kniv och bränt mig levande på bål.

Vi hade varit tillsammans ett tag, men nu var det definitivt slut. Jag blev alldeles chockad och fick inte fram ett ljud.

Det värsta var att jag delade hennes uppfattning.

Jag lyckades gå upp i vikt!

Många år senare hade jag ett fysiskt krävande arbete. Det kändes i rygg och leder.

Tänkte att nu måste jag gå upp i vikt och bli starkare, annars orkar jag inte helt enkelt. Jag åt därför mer och började ta rejält med proteinmedel. Styrketränade en del också.

En dag kunde jag plötsligt konstatera att kampen var över. Jag hade nått normalvikt, och kunde stolt svara på frågan om hur mycket jag vägde. Kände att jag var normal!

Brukade fråga folk till höger och vänster hur mycket de vägde, bara för att få dem att fråga tillbaka.

Vågen visade för mig astronomiska vikter. Till och med lite för mycket, och jag började skryta om en viss övervikt.

Minsann syntes det inte en mage också nu. Jag förde öppet in mina vikter i träningsjournalen på gymet och kunde vädra dem med instruktören.

Min lycka och stolthet visste inga gränser, och jag gick omkring som i ett lyckorus.

Nu var alla mina problem lösta!

Nya problem med kroppen

Men det var inte så kul alla gånger att ha en mage som stack ut, och armar och ben var fortfarande smala.

Hade all vikt satt sig i magen?

Det kändes väldigt tungt att jogga, tiderna var minsann inte som förr.

Jag kände mig som en tung koloss som släpade sig runt. Vägde nu 25kg mer än när jag gjorde 17 min på 5000 m, och tiden var nu betydligt beskedligare.

Till min fasa noterade jag att jag hade inträtt i den tidigare så föraktade ”motionsklassen”.

Gå ner i vikt!

- Det är nog bäst att jag går ner i vikt lite, tänkte jag och kände det som om jag befann mig i upp-och-ner-vända världen.

Men hur skall jag få kraftiga armar och ben? De kan ju inte se ut så här.

Skall jag verkligen börja banta?

Förlåtelsen

Jag mobbades under hela min uppväxt.

Varje dag.

Av mig själv.

Det var hemskt.

Men jag har träffat mobbaren efteråt och har lyckats bli vän med honom. Han bad om ursäkt och lovade att behandla sig själv bättre i fortsättningen.

LÄS MER!

Läs andra artiklar jag har skrivit eller publicerat om detta ämne:
Mänskliga rättigheter

YTTERLIGARE KOMMENTAR:

Jag vill passa på att göra ytterligare en kommentar kring ovanstående, nu när jag har uppnått mogen ålder. Som jag skriver ovan så har jag (tyvärr) ingen att skylla på.

Vi måste också bli bättre på att prata med varandra och våra barn. Att verkligen bli vän med våra barn. Kunna prata om det som är besvärligt! Sex, kroppar, kön, mobbning, etc. Kan man bara prata om det så blir det mycket lättare, inte sant?

Välkommen att kommentera, rösta eller kontakta mig!

Med vänlig hälsning,
Peter

KONTAKTA MIG. Medlem i AMNESTY, KMR (Kommittén för mänskliga rättigheter) och RÖDA KORSET.

Efter att borstahusarna hade hört detta några tusen gånger döptes stället till ”Taxigärna” i folkmun.

-Kan du springa ner och köpa kanelbullar på ”Taxigärna”?
-Jag träffade honom på ”Taxigärna”!

Detta var ärligt talat inga ovanliga repliker människor emellan i Borstahusen på 60-talet och 70-talet.

Damen var outtröttlig och väldigt energisk i sitt konditori, som låg på hörnan Strandvägen – Svaneholmsgatan. Upplevde inte henne som översvallande eller vänlig – mer direkt och energisk. Med en smula underliggande missnöje. Hon hade bestämt sig för att klara sin försörjning, släpa runt sitt ben och göra rätt för sig.

Jag kände mig nog lite nervös som barn när jag handlade hos henne.

Alla som bodde och rörde sig i Borstahusen på 60-talet minns säkert ”Taxigärna”. Både stället och hon själv fick till slut detta namn.

Vad jag förstår var hon även omtyckt hos barn – även om en del av dem tyckte om henne därför att de lätt kunde lura bort henne och sedan snatta. Plus att det nog var ganska lätt att köpa smygröktat där.

Så här många år i efterhand kan jag undra vem hon egentligen var? Visste hon om att både hon och stället kallades ”Taxigärna”? Hur tog hon det? Jag tror väldigt få visste eller använde hennes riktiga namn.

Tror att min mamma har sagt att hon hette Signe.

Minns också något om en syster.

Kan inte tänka mig att ”Taxigärna” var gift.

Gammal, blont hår, rynkig, tunn och haltande. Hur gammal var hon? För mig såg hon likadan ut alla de år jag såg henne. Någon gång måste hon väl ha varit ung.

Jag räknade noggrant pengarna en gång till, vilket tog en stund. Det måste väl stämma nu att det finns 4,98:- i börsen i småpengar. Länge hade jag sparat. Det måste ha varit ett av mina första möte med ”Taxigärna”, när jag gick dit för att köpa min första Kalle Anka pocket: ”Tuff till tusen miljoner”. (Denna pocketbok står fortfarande som nummer 1 på listorna över deras pocketböcker.)

- Vad skall du ha dem till? Frågan kom direkt när jag äntligen hade tagit mod till mig och gick för att köpa en liten ask Prince av henne. Lite motvilligt gick hon med på att sälja paketet till mig med en hälsopåpekan på köpet.

Som tonåring fick jag uppleva den oerhörda spänningen av att fika på ovanvåningen av konditoriet. Jag och en kompis spelade 25-öres poker där, efter att jag hade sålt Sydsvenskan på söndagsmornarna. Då kände man sig verkligen vuxen! Lite dåligt samvete hade man dock för att man utsatte ”Taxigärna” för att få vingla upp för trapporna med en full kaffebricka.

Stället revs och hon försvann ut ur mitt liv ett långt tag, för att sedan dyka upp i kafeterian på Gullstrandsskolan där jag gick i gymnasiet.

- Vad gör hon här?! tänkte jag lite förfärad när jag såg henne mala på som vanligt bakom disken och i lokalen. Med samma energi som innan såg jag henne nu servera och hantera trötta finniga ynglingar med långt hår.

Hon fanns i mitt liv under en tjugoårsperiod.

Jag pratade aldrig riktigt med henne.

Vem var hon?
Var bodde hon?
Hur gammal var hon?
Var hon gift?
Hade hon några barn?
Hur såg hennes liv ut?
Hade hon några fritidsintressen?

Nästa gång jag träffar henne skall jag fråga.

Ingen verkade riktigt känna henne, trots alla människor hon mötte.

Det är definitivt en person jag minns.

Hälsn.
Peter

Är det någon som kommer ihåg Signe och ”Taxigärna”?
Kommentera gärna nedan!

Ps. Jag måste ha hört fel som barn. Hon kallades tydligen ”tack-så-gärna”. Får be om ursäkt för detta! Ds.

”Det här ser ut att gå vägen”, tänkte jag och hukade mig ner där jag satt i mitten av bussen. Skönt att inte fler åker just nu. Kände obehaget mala i magen.

En kvart till och vi skulle vara framme i Borstahusen. Svetten klibbade på min rygg. Jag hade tagit bussen utanför biblioteket i Landskrona efter en kvick språngmarch genom staden.

Planen var klar. Den här gången planerade jag att hoppa av på hållplatsen innan jag brukade, för att ingen skulle se mig när tog mig ner till hamnen i det gamla fiskeläget.

”Skulle någon upptäcka detta?”

Jag kände tyngden av det stulna föremålet i mitt knä. Väskan kändes riktigt obehaglig. Den var en gammaldags av skinn som jag hade fått av min pappa. Men två spännen framtill och sidofickor. Den var beige och en aning sliten.

”Syntes utbuktningen på väskan?”
”Kunde folk se på mig vad jag hade gjort?”
”Det måste de kunna så som jag känner mig!”
Tankarna rusade genom min skalle och jag tittade mig oroligt omkring.

Frestelsen hade varit för stor. Kunde helt enkelt inte motstå att slå till. Kände att jag bara måste göra det. Samtidigt så visste jag att det var fel, och samvetet hade pinat mig med oräkneliga förmaningar. Till slut hade jag dock hittat de rätta förklaringarna och ursäkterna inför mig själv. Länge hade jag planerat och tänkt ut hur jag skulle göra. Om och om igen hade jag gått igenom det hela i tankarna.

”Pling”

Jag ryckte till när mannen en bit fram tryckte för att ange att han ville av vid nästa hållplats. Här skulle jag också av, en hållplats tidigare än jag alltid brukade stiga av på.

”Taxigärna” – caféet kallades faktiskt så därför att tanten som serverade kaffe sa alltid ”Tack så gärna” – låg bakom mig när jag hastade ner mot fiskebodarna.

Efter att ha sett till att ingen såg mig tog jag försiktigt fram bytet och försåg mig. Underbart god. Men smakade ändå inte riktigt bra. Funderade lite kring varför innan jag gjorde mig av med bevismaterialet i en papperskorg och gick hemåt.

”Hade någon sett mig?”
”Hade mina föräldrar sett bussen?”
”Visste de tiderna?”
”Var jag sen?”
”Vilken förklaring skulle jag ge?”

Och vad skulle jag göra när det brottet uppdagades och larmet gick. Skulle jag våga ta baktrappan ut igen från min pianolärarinna, förbi backen med läsk på andra våningen?

Backen, där en läskflaska nu fattades. Apelsin.

Förbjuden frukt smakade definitivt inte bäst vid detta tillfället.

En kort tid därefter så var pianospelandet inte så roligt längre.

Stölden uppdagades aldrig och är väl nu preskriberad.

Finns det någon som har en liknande upplevelse?

Välkommen att kommentera och skriva!
Peter