Barn som far illa

Skrivet den 19 december 2009

Följande är en artikel från en sjuksköterske-studerande om barn som far illa. Tänkvärt i dessa julatider. Man önskar verkligen att alla barn levde i en kärleksfull och trygg miljö.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!
/ Peter


Barn som far illa

Barnen behöver vuxna med stora öron, stora ögon och inte minst ett stort hjärta.

Många övergrepp mot barn anmäls aldrig, därför är mörkertalet i statistiken stor. I dagsläget är fysisk och psykisk misshandel mot barn väldigt aktuellt och många frågor väcks till liv när allmänheten men såväl vårdpersonal läser om barn som utsätts för fysisk och psykisk misshandel.

Hur kan en sjuksköterska identifiera att ett barn utsätts för fysisk och psykisk misshandel, vad säger lagen? Sjuksköterskor i dag har inte tillräckligt med utbildning för att kunna identifiera fysisk och psykisk misshandel mot barn. Statistiken visar att många barn misshandlas i Sverige, borde då inte misshandel av barn och dess skador ingå i en sjuksköterskeutbildning?

Det har forskats lite inom området, men flera forskare har påvisat att mer forskning behövs för att kunna belysa tecken och signaler som är viktiga för att identifiera fysisk och psykisk misshandel mot barn. Forskning visar att sjuksköterskor är rädda för att stå inför valet att anmäla en misstänkt misshandel eftersom de inte har den rätta kunskapen som de behöver för att med säkerhet kunna bedöma att det är just misshandel.

Är det på grund av denna rädsla som sjuksköterskor väljer att inte anmäla en barnmisshandel? Eller beror det enbart på bristande kunskap gällande barnmisshandel? Då lite forskning finns inom området och genom sjuksköterskors bristande kunskap gällande att kunna identifiera misshandel, kommer jag att fokusera på fysisk och psykisk barnmisshandel, samt tecken och signaler som visar sig när ett barn far illa. Med denna artikel vill jag utöka kunskapen hos oss sjuksköterskor själva samt allmänheten som vistas runt barn i samhället.

Media belyser barnmisshandel i princip varje dag och minst lika ofta kommer barn in till akutmottagning eller barnavårdscentral med skador som orsakats av misshandel. Sjuksköterskor har ett ansvar att identifiera och anmäla misshandel mot barn. En misshandel kan vara svår att upptäcka då barn inte alltid berättar för andra vad som händer i hemmiljön.

Misshandel av barn är ofta av både fysisk och psykisk karaktär där bland annat slag, sparkar, vanvård eller mobbning är vanligt förekommande. Misshandeln kan vara passiv, aktiv eller både och. Passiv misshandel utövas inte medvetet av föräldrarna, utan handlar ofta om att föräldrarna inte har mognad att klara av att ansvara för ett barn. En annan orsak kan vara missbruk eller psykisk sjukdom hos en eller båda föräldrarna. Aktiv misshandel är en form av våld som sker medvetet från föräldrarnas sida, det kan handla om allt från hårda slag och sparkar till att förgifta eller kväva barnen

Det är enklare att se fysiska skador hos barn som har blivit misshandlat. Ändå sker många fel diagnoser i dag, bland annat för att sjuksköterskor inte vill tro att föräldrar kan göra något hemskt och för att sjuksköterskor känner en rädsla av att kunna ha fel. Vanligaste tecknen på misshandel är frakturer, blåmärken, brännskador och skållskador, kvävning, förgiftning och ögonskador.

Frakturer är en av de allvarligaste konsekvenserna av fysisk barnmisshandel. Frakturerna som uppkommer vid misshandel drabbar alla ben i kroppen. Barn mellan noll och två års ålder får brott på de långa rörbenen (överarms-, underarmsben samt ben i lår och vad) vid misshandel eller om de utsatts för ett större trauma så som en bilolycka.

Blåmärken av pärlband efter fingertoppar, halvmåneformade bitmärken som inte vållats av ett barn eller djur samt brännmärken efter cigaretter är typiska skador efter en misshandel. Småblödningar och hudavskrapningar på eller bakom öronmusslorna tyder på att barnen dragits eller hållits fast i öronen, våldsamma luggningar leder till att hårtussar lossnar och det blir kala fläckar i hårbottnen vilket ska väcka misstanke på misshandel.

Bränn- och skållningsskador är det svåra med övertygelse ställa diagnosen barnmisshandel Barn som vistas i köket vid matlagning kan lätt välta ner en gryta med varmt vatten. Ett barn har blivit bränt eller skållat med flit av en förövare vid dessa tillfällen.

Jag anser att barn som misshandlas utsätts för maktspel då föräldrar får barn att känna skuld och skam samt att inte vara älskade. Detta orsakar livslidande hos barn genom att de kränks och förlorar kontrollen för den egna livssituationen. Livslidande beror bland annat på återkommande fysiska skador såsom frakturer, hjärnskador eller psykiska skador som barn får genom svikande omsorg samt att inte får uppleva att de är älskade.

Barn som misshandlas utvecklar psykiska skador vilket leder till att barn så småningom utvecklar en självmordsbenägenhet, att barn blir inblandad i mobbning, alkoholproblematik samt kriminalitet. Psykisk misshandel visar, förutom psykiska förändringarna, sig även i form av fysiska skador och sjukdom posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är vanligt hos barn som misshandlats eller som har utsatts för en stor traumatisk händelse. PTSD leder till återupplevande av traumat, psykisk avskärmning och förhöjt spänningsläge.

Jag tror att det lidande barn utsätts för, i och med misshandel, följer barnen genom både uppväxten och hela livet. Vuxna som har varit utsatta för misshandel som barn kan bära på traumatiska minnen orsakade av misshandeln och att detta kan påverka relationerna till andra vuxna men även till deras eventuella barn på ett negativt sätt. Misshandel leder till att barn känner otrygghet och får svårt att anpassa sig i samhället. I längden kan det även leda till att barnen dras in i kriminalitet och missbruk.

Det är många faktorer som påverkar vad och hur mycket ett barn berättar om en misshandel i hemmet. Dessa faktorer är bland annat att barn är väldigt lojala mot sina föräldrar och berättar inte alltid hur de har det i hemmiljön. Små barn under nio månader kan inte berätta om misshandeln t.ex. blåmärken eller kvävning. Barn med psykiska skador kan ha svårt att förmedla vad de har varit med om, de förtränger minnen från händelsen. Vilket på så sätt gör att barn inte kan återberätta misshandeln för utomstående. Äldre barn som inte kan berätta om vad som inträffat kan upplevelsen av att inte bli trodd förstärka skuld- och skam känslor. I värsta fall ser barn sig själv som värdelösa och att de förtjänar misshandeln.

En annan orsak till att barnmisshandel inte upptäcks är att inte mer kläder än nödvändigt tas av barnen vid hälsoundersökningar, ska ryggen undersökas tas endast kläderna på överkroppen av. En viktig del i sköterskornas arbete är respekten för barnens integritet vilket i vissa fall kan leda till att en misshandel förbises.

Kanske kan rutinerna vid dessa hälsoundersökningar behöva omarbetas för att på detta sätt effektivare kunna identifiera barnmisshandeln på ett tidigt stadium och på så vis förhindra fortsatt misshandel samt undvika lidande. Hälsoundersökningar av barn upp till arton års ålder borde införas där vården gör en ordentlig undersökning, det vill säga att man även kontrollerar hudkostymen på barnen. Om detta sker som en rutin och från barnens första levnadsår skyddas integriteten då inget barn särbehandlas.

Avslutningsvis vill jag understryka att det är avgörande för barn som misshandlas att de blir uppmärksammade i tid och att insatser sätts in så fort som möjligt när misshandel väl har konstaterats. Att möta dessa barn som far illa väcker således känslor såsom sorg, ilska och frustration, därför blir ett sätt att skydda sig känslomässig är att bortförklara sina misstankar men en sak ska man ha i minnet att en anmälan kan förändra barns fortsatta liv. Nedanstående citat tyckte författarna beskriva det budskap de vill förmedla till andra sjuksköterskor men såväl allmänheten: ”Barnen behöver vuxna med stora öron, stora ögon och inte minst ett stort hjärta”.

Författare: Nora, sjuksköterskestudent.

Bookmark and Share

10 kommentarer för 'Barn som far illa'

  1.  
    Elin
    5 juli, 2007 | 21:04
     

    Varför syns inte psykisk misshandel ?
    Ja gå på gymnasiet e 19 år (gått om ett år)
    Ska lärarna anmäla till soc om mig ?
    Mamma misshandla mig psykiskt genom hot, straffa mig, kränka & nerverdera mig.
    En syndabock för hennes misstag e jag, ALLT e pga av mig !
    Jag känner mig som ett barn ! tipps !

  2.  
    sofia
    23 september, 2007 | 22:44
     

    under min uppväxt. levde jag i en familj med en mamma, en pappa och en storebror. Jag och min bror är båda adopterade och vi har växt upp i en välbärgad familj. Under min uppväxt var det våran mor som stod för att ”ta hand om oss”. Min pappa fanns inte med särskilt mycket vad jag kan minnas. Han gav upp tidigt genom att vi alltid har bråkat konstant. Våran familj var kaos.

    Jag såg upp till min bror någonting otroligt som barn. Han var den jag såg upp till mest.
    Men han hatade mig verkligen. Så länge jag kan minnas har han slagit mig och nedvärderat mig. Han berättade alltid för mig hur dålig jag var, hur mycket han skämdes för mig och han slog mig mycket. Han slutade aldrig när andra kanske skulle tänka att det var ”nog”.
    Ju mer han slog och förolämpade mig, ju mer försökte jag få honom att älska mig.
    Han gjorde det aldrig. När jag vart äldre började han även hota mig, slog mig såklart ännu hårdare, han började förbjuda mig umgås med mina vänner, eftersom han skämdes inte bara över mig. Utan alla idioter jag hade till vänner. Han älskade att påpeka för mig hur ful och tjock och fel jag var..

    När jag var sju skildes mina föräldrar. Då våra föräldrar börjat ”dela upp oss”. Min mamma fick alltid ta hand om mig och min pappa fick ta min bror. Vi kunde inte vara i samma rum.
    Den dagen mina föräldrar skiljdes var en av dom bästa dagarna i mitt liv. Jag minns att jag var jättelättad. Jag minns när dom berättade och när vi åkte till nya lägenheten. Det var den bästa dagen i mitt liv.

    Jag träffade inte min bror lika ofta. Men vi gick på samma skola där jag vart mobbad. Min bror var en av dom som var värst av dom som tryckte ned mig även där.
    När jag vart äldre, förbjöd han mig hälsa på min pappa.
    – Det var min bror som bestämde när jag fick träffa honom och hur länge.
    Inte ens min pappa vågade säga emot min bror.

    Jag stretade emot, jag ville träffa min pappa men jag fick aldrig träffa honom.
    Jag åkte till pappa fast jag inte fick.
    – är du inte ute ur huset innan jag kommer hem i morgon klockan två slår jag ihjäl dig!.
    Jag trotsade några gånger och var kvar. Jag fick självklart en massa stryk. Han slog sönder mig , väggar, och dörrar. Berättade för mig hur värdelös jag var.

    En gång kastade han ut mig i snön utan skor och kastade ut alla mina saker. Det slutade med att pappa fick springa och hämta grannar och ringa min mammas familj som fick komma och ta bort honom, han var helt galen.

    Under den här tiden sa aldrig mina föräldrar någonting. Oftast när det vart för jobbigt. Gick dom ut och gick. Låste in sig eller skrek bara – jag orkar inte!!. Och gick i väg.
    Jag fick oftast klara mig ur situationen själv.

    Efter en tid började även mina föräldrar håna mig och sa att jag överdrev och att det inte alls var så farligt!.

    Min pappa brukade ofta säga att jag hade en störning eftersom jag hade svårt att ta ansvar och att han inte fattade varför just han hade fått såna jävliga ungar!.
    Jag vet inte hur många olika benämnelser jag fått av honom på hur värdelösa barn vi var.
    Varför vi inte kunde vara som , kungens barn. Att jag aldrig skulle bli någonting, möjligtvis städerska. Att jag var dålig i skolan för att jag var dum i huvudet. Att vi var dumma i huvudet och han skämdes över oss att vi aldrig blivit någonting

    Min mamma kallade mig ofta för mat missbrukare och att jag var för tjock.
    Min mamma har alltid haft en rättighet till att skämta om mig och min personlighet.

    I dag har jag gått i terapi i X antal år. Min kurator säger att det är misshandel. Ibland tror jag det själv. Men tar oftast tillbaka det. När jag berättar för mina vänner får jag ångest efteråt…känner mig som jag överdriver och det kanske inte var så farligt ändå… kanske bara jag som överreagerar??.

    Sista gången min bror slog mig och förolämpade mig var när jag var 17-18. i dag är jag 24.
    I dag har jag brytit kontakten med alla i min familj.

    Min familj anser fortfarande att ingenting har varit konstigt.
    Min bror går hos en psykolog, jag går i samtal hos en kurator samt att jag har varit i kontakt med psykiatrin nu på senaste tiden. För att jag har panikångest och kan hamna i svackor då jag inte vill leva och får depressioner.
    Efter att jag hade börjat i terapi och min konstanta känsla av obehag började avta blev det även bättre med sömn. Som jag haft problem med hela livet..

    Min pappa har varit inlagd , han blev psykiskt sjuk när jag var 20.
    Min mamma lever fortfarande i tanken av att vi är en lycklig familj..

    Jag vet inte om jag ska se det som min bror gjorde var vanligt syskongräl eller ej?.
    Han slog mig tills jag inte kunde stå, han lät andra slå mig och förolämpa mig, älskade ge mig skulden för olika saker i skolan och hemma, han förbjöd mig ha vänner och jag skulle aldrig träffa någon för att jag var så ful och äcklig… detta pågick tills min bror var 19-20.
    I dag är han 26. Han är inte elak längre, men jag kan inte lita på honom, jag blir oftast hysterisk när han söker kontakt med mig och jag är fortfarande rädd för han.

    Han var inte en vuxen men är detta misshandel är det bara jag som överdriver?.

    I dag när jag pratar om det kan jag prata om det men rösten skakar , hela jag skakar. Men jag kan inte riktigt se att det är mig det har skett emot!.
    Jag gråter inte längre och jag känner inte smärta när någon slår mig. Jag kan inte ha någon nära mig, jag vill så gärna men jag kan inte ha någon nära. Jag litar inte på någon…inte ens mig själv!.
    Jag har under nästan hela livet hatat killar och män. Jag tror alla är elaka. Men börjar kunna se att kanske inte alla är det..

    Det är som att jag pratar om någon annan. Jag kan inte koppla situationen till mig själv..
    När jag pratar om det som skett.

    Jag måste få veta någon gång av någon som vet, eller kan svara?!.
    Jag har pratat om detta under några år nu, men jag kan inte sätta en definiering på det.
    Det kanske inte är så farligt som jag tror…

    Smärta och förolämpning har blivit någonting som ingår i min vardag så mycket så när inte han längre gjorde det på mig gjorde jag det på mig själv eller så har jag låtit någon annan göra illa mig åt mig?.

    Är det jag som är knäpp?. Eller är jag påverkad av detta?.

    Jag kommer inte få ro i kroppen förrän jag har insett vad jag ska definiera detta som?.

    Jag blir galen snart!.

    Men någonstans vet jag att det kommer bli bra. Jag behöver aldrig mer träffa min bror eller någon annan i min familj igen. I dag är jag vuxen och har flyttat ifrån orten vi bodde på. Jag åker aldrig hem och jag vet att jag kommer inte låta min bror och min familj förstöra mitt liv längre.

    Jag vet att vi som blev utsatta som barn är många. Jag hoppas att fler och felr börja våga söka hjälp så man kan få ordning på sitt liv.
    Vi är värda det!.

    All kärlek till er alla därute!.

    /s.

  3.  
    Rune
    21 november, 2008 | 13:13
     

    Jag har varit väldigt bra på att må dåligt, men jag börjar bli sämre och sämre på det nu tack vare en lång och bra rehabilitering hos min terapeut.

    Detta är min berättelse om mitt liv och hur jag ser på det efter mina erfarenheter. Detta kanske inte alls stämmer in på din verklighet eller det du har varit med om, men det gemensamma är att man kan må dåligt av något som man inte kan påverka och som kan få svåra följder senare i livet.

    Att få förmånen att gå igenom ett litet helvete i livet sätter en verkligen på prov och det man får lära sig under denna resa är en ovärderlig kunskap om livets baksida. Att få dela med sig av denna kunskap till någon borde vara en förmån för den som får ta del av denna kunskap. Dem livsöden och berättelser som finns bland dem som har fått känna på svårigheter i livet är givetvis en skatt för den som verkligen vill lära sig att förstå.

    Livet är ett ämne som borde vara självklart i skolan. Att berätta om olika livsöden och vad som kan hända i livet om man inte har fått rätt verktyg med sig från sin uppväxt in i vuxenlivet och även hur man kan få hjälp om man befinner sig i en svår och jobbig situation är väldigt viktiga frågor som man borde belysa mera i skolan. Har man ingen trygghet hemifrån så borde skolan kunna ställa upp med det och då är det resurser till skolan jag menar

    Att försöka fånga upp elever som far illa, hjälpa och stötta dem under skolgången så att dem känner sig älskade och behövda är väldigt viktigt och det stärker givetvis elevers självkänsla. Nu är inte jag dummare än att jag förstår att det kan vara svårt att nå dessa elever, men det viktiga är att visa att någon finns tillgänglig om någon skulle behöva stöd och hjälp och även skapa ett klimat i skolan som gör att elever törs söka hjälp.

    Att vissa elever bryter ut i skolan beror många gånger på ren frustration, man vet helt enkelt inte hur man ska hantera sin situation, och oftast blir man som elev bestraffad för att man inte hänger med ordentligt i skolan. Att inte ha något stöd hemifrån eller ifrån skolan gör givetvis att situationen blir väldigt jobbig för både lärare och elever.

    Kärlek omtanke och förståelse är vad vi alla behöver och vill ha, men att ge det till någon annan är bra mycket svårare eftersom vi på något sätt är rädda för att visa känslor. Att öppna upp sig och visa känslor är inte lätt eftersom klimatet inte alltid tillåter det. För att förstå en annan människa och dennes livsöde så behöver vi lära oss av personer som befinner sig i svårigheter, men för att personen ska våga öppna sig så måste det givetvis råda ett klimat som gör det möjligt för personen att dela med sig av sitt livsöde.

    Av någon anledning så har mänskligheten mycket lättare att döma människor istället för att ta lärdom av dem. Att försöka hjälpa och stötta personer som har det jobbigt och svårt ger givetvis en kunskap om olika livsöden som man själv kan få nytta av senare i livet. Att döma människor som man inte vet något om visar på en stor okunskap och en ovilja att förstå. Okunskapen handlar givetvis om att vi aldrig har fått lära oss att hantera svåra situationer och där av kommer oviljan och rädslan att lägga oss i andra människors liv och livsöden.

    Det vi har fått med oss under vår uppväxt är det som sedan formar vårt vuxna liv. Har du haft en trygg och bra uppväxt så blir oftast ditt vuxna liv tryggt och bra. Du kommer att dela med dig av din trygghet till dina barn som för den trygga traditionen vidare till sina barn, men tyvärr så ser inte verkligheten ut så här, utan många får växa upp i en otrygg och kärlekslös miljö och det sätter givetvis sina spår senare i livet.

    Att växa upp i en otrygg och kärlekslös miljö gör att man oftast för den otrygga och kärlekslösa miljön vidare till sina barn. Den otrygga och kärlekslösa traditionen rullar på i generationer om man inte kommer till insikt och förstår att detta är fel och försöker bryta den onda cirkeln. Givetvis för man traditionen vidare helt omedvetet, för det är detta man har fått med sig från sin uppväxt och man vet oftast inget annat sätt att hantera sin situation på och därför kan det blir det svårt att bryta denna tradition.

    Om man under sitt vuxna liv börjar må dåligt psykiskt och även fysiskt så kan det vara början till något väldigt bra. Har man haft en traslig uppväxt så kommer det förr eller senare i kapp en och ger då ett dåligt mående både psykiskt och fysiskt och man kommer förmodligen inte att förstå just då varför man mår dåligt. Du har förmodligen varit en arbetsam person som har bjudit på dig själv i ditt yrke och privat, men du börjar nu känna dig trött och sliten och du börjar även fundera över vad det är som händer med dig och du förstår förmodligen inte varför du mår som du gör.

    Det är nu kampen börjar, det är nu du ska vara ärlig mot dig själv och inse att du behöver hjälp med ditt mående. Oftast låter man det gå alldeles för långt så att man till slut brakar ihop som människa och får bestående men. Desto tidigare du är ärlig mot dig själv desto större är chansen att du får hjälp i tid. Att må dåligt är faktiskt tillåtet och att söka hjälp för sina besvär är att ta hand om dig själv och det är just det man behöver göra när man mår psykiskt och fysiskt dåligt.

    Så länge du väljer att värja dig mot din omgivning och inte berättar om ditt livsöde och ditt mående så ska du inte räkna med att omgivningen kommer att förstå dig och din situation. Samma sak gäller när du pratar med din läkare eller försäkringskassan. För att kunna öppna sig och berätta om sitt livsöde så behöver du hjälp att själv förstå din situation. Det är inte alltid man förstår att ens uppväxt faktiskt kan hänga ihop med sitt mående och för att tydliggöra varför man mår dåligt så rekommenderar jag att man söker hjälp hos t.ex. en terapeut.

    Det är lätt att man skuldbelägger sig själv och att man bär på en skamkänsla över sin situation, men glöm aldrig, om du har haft en traslig uppväxt så är det inte ditt fel att det har blivit som det har blivit, utan det du har försökt göra är helt enkelt att överleva. Dem vägval du har gjort under ditt liv har varit val du har varit tvungen att göra för att du ska orka med din situation trots att det många gånger har visat sig var fel val men ändå rätt för dig just då. Du hade helt enkelt inget annat val och det behöver du inte skämmas eller be om ursäkt för.

    Föräldrar har en oerhört stor makt över sina barn och även fast du har haft det svårt under din uppväxt så kommer du med största säkerhet att ta dina föräldrar i försvar. Jag är ganska säker på att det inte spelar någon roll vad du blir utsatt för av dina föräldrar så kommer du ändå att ta dem i försvar. Den enda trygghet du känner till som barn är den trygghet du har hos dina föräldrar trotts den ohälsosamma miljö du befinner dig i och den försvarar du ändå med näbbar och klor.

    Som barn visar du inget utåt, du bygger upp en försvarsmur som får till uppgift att skydda dig mot omgivningen och även mot dina föräldrar och denna försvarsmur behöver du för att orka med ditt liv under din uppväxt. När du sedan når vuxen ålder så finns med största säkerhet denna försvarsmur kvar och den kommer då bli ett hinder för dig när nu söker förståelse och hjälp för dina besvär, man får helt enkelt svårt för att lita på andra och man släpper inte in någon i sitt inre och det är väl inte så konstigt med tanke på vad många har fått gått igenom som barn.

    Att lära sig att lita på sin förmåga att ta hand om sig själv kan du bara göra om du är öppen och ärlig mot dig själv och din omgivning och det är det du måste lära dig. Att vara tydlig och sätta gränser efter din förmåga är det enda sättet att få andra att förstå. Detta är givetvis inte lätt om man är van med att arbeta mycket, för många gånger kan man ha dränkt sina känslor och tankar i just arbetet, arbetet har helt enkelt fungerat som en livlina men har samtidigt gjort dig stressad, trött och sliten vilket inte alls är bra om man mår dåligt.

    Att möta läkare eller försäkringskassan om man inte har kunskap om hur man skyddar sig kan bli förödande eftersom dem kräver en tydlighet från din sida för att kunna hjälpa dig på bästa sätt. Så åter igen rekommenderar jag att man söker stöd och hjälp hos en terapeut för att lära sig att bli tydlig över vad man klarar av och orkar med, men framför allt att få klarhet i varför man mår som man gör. Att vara tydlig öppnar upp många nya möjligheter för att kunna hitta ett bra liv som man orkar med och klarar av.

    Om du mår dåligt och tror att din omgivning kommer att se och förstå så kommer du att bli väldigt besviken. Det finns ingen som kan förstå hur du mår eller har det om du inte själv berättar det. Den dag du kan berätta om ditt mående och vad du behöver och orkar med så har du lärt dig att skydda dig själv. Givetvis kan det finnas en bakgrund till ditt mående som är svår att berätta om, men som man ändå måste berätta för att få omgivningen att förstå så att man kan få rätt hjälp.

    Det här är givetvis jobbiga saker att lära sig, men jag lovar dig att den dag du kan tala öppet om ditt livsöde och ditt mående så kommer en vändpunkt i ditt liv som gör det möjligt för dig att hitta rätt sätt att leva på och som gör dig starkare. Människor som har gått igenom ett livsöde har en oerhörd erfarenhet och även en berättelse som borde vara en skatt för den som vill lära sig att förstå vad som kan hända i ett liv om man inte har fått rätt förutsättningar under sin uppväxt.

    Jag har varit en person som har varit både högt och lågt och som försökt gjort allt på en gång. Jag har helt enkelt dränkt mina sorger i arbete vilket givetvis slutade med platt fall. Idag förstår jag vad jag behöver för att må bra, men jag som många andra lyssnar för mycket på goda råd om vad som är bra för mig vilket många gånger har lett till att jag mått sämre. Idag lyssnar jag bara på mig själv och min kropp och det har visat sig vara den bästa medicinen för mig och idag delar jag gärna med mig av mina erfarenheter för den som vill lyssna.

    Att stanna upp och tillåta sig vila har varit bra för mig. Att göra saker i en takt som man känner att man orkar med och klarar av är viktigt för att kroppen ska kunna återhämta sig. Jag jämför gärna min kropp med ett dåligt mobilbatteri, det spelar ingen roll hur mycket man laddar mobilen så kommer det ändå inte att ta emot den laddning som behövs för att mobilen ska orka med en hel dag, så fungerar min kropp och därför försöker jag hushålla på den kraft jag har lyckats samlat på mig under en natts sömn och göra något vettigt av den kraften som gör att jag mår bra.

    En annan sak som har stor betydelse är givetvis den vänkrets man har. Man oroas ofta över vad vänner, eller grannar ska tycka om mig och min situation. Visst har det betydelse, men för mig är det inte lägre avgörande, ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte, utan jag omger mig med dem vänner som faktiskt tycker jag duger trotts mitt livsöde och mina besvär. Det finns alltid människor som aldrig kommer att förstå och det får man försöka ha överseende med, för oftast behöver dessa personer hjälp själva. Det tråkiga är att det kan finnas sådana människor i positioner som dem inte borde ha eftersom deras agerande kan gör att det blir sämre för den som mår dåligt.

    Mitt råd är att du ska vara dig själv oavsett vad andra tycker och tänker. Det är ditt liv och din hälsa det handlar om och du vet bäst vad du behöver för att må bra och låt dig inte påverkas av oförstående människor i din omgivning. Jag brukar säga att alla får sitt en dag och det är tyvärr först då man börjar inse viken inskränkt människa man har varit, men det är också positivt för det är då man mognar som människa och börjar förstå att allt inte blir som man har tänkt sig och att alla en dag kan bli sjuka och behöva hjälp, stöd, förståelse och kärlek.

    Att tro att man ska få leva ett helt liv utan att behöva gå igenom någon form av svårigheter är givetvis att hoppas på för mycket, så det är väl inte helt fel att försöka sätta sig in i en sådan situation och försöka förstå vad det är man själv skulle behöva för att må bra och försöka leva upp till det genom att dela med sig lite ödmjukhet till dem som behöver det. Livet är en gåta och det blir aldrig som man har tänkt sig, men för dem flesta så fungerar det ändå om man har fått rätt förutsättningar och har kunskapen att kunna skydda sig mot dem faror som kan finnas.

    Om du går förbi en parksoffa någonstans där du bor och träffar på en person på soffan som sitter och halsar ur en brännvinsflaska, vad är det då som rör sig i ditt huvud och vilken stämpel får denna person av dig? Jag vet nog vad du tänker och givetvis kan jag förstå det, men om du nu vänder på det hela och frågar dig följande: Hur kan det komma sig att en person väljer att sitta på en parksoffa och halsa ur en brännvinsflaska, vad är det som har hänt i hans eller hennes liv som gör att dem har valt att sitta på denna parksoffa? Om jag skulle få tro något så tror jag att om dem som sitter på soffan fick chansen att berätta om sitt liv och livsöde så skulle du nog kanske förstå dem lite, men det är givetvis enklare att sätta en stämpel i pannan på dem och döma dem utan att ge dem en chans att berätta om vad dem har varit med om.

    Nu tillbaka till skolan igen. Det enda stället där samtliga människor i Sverige möts på ett eller annat sätt borde kunna upplysa om livet och vilka svårigheter som man kan möta i livet. Man borde också lära ut att barn inte väljer sina föräldrar, utan det vissa barn får stå ut med under sin uppväxt och skolgång på grund av okunniga föräldrar rår absolut inte barnen för, utan dessa barn behöver stöd kärlek och hjälp för att orka med skolan och sin situation. Alla barn är lika mycket värda även om han eller hon har en trasslig miljö och även fast dem inte bär det senaste märkeskläderna. Det enda barnen försöker göra är att orka med sin situation och det borde det finnas en förståelse för hos dem som är lyckligt lottade här i livet. Ödmjukhet, kärlek, omtanke och förståelse är ett klimat som borde råda i en skola så att dessa barn får en chans.

    Sätt dig in i tanken att du har det trassligt hemma, dina föräldrar bryr sig inte ett dugg om dig utan du får helt enkelt klara dig själv. Du kan inte räkna med något stöd eller hjälp när det gäller läxor, du får ständigt höra att du inte duger och hela tiden pågår det en kamp och ett hopp inom dig att dem en dag ska förstå hur illa dem gör dig. När du kommer till skolan så börjar samma kamp här, du känner dig otillräcklig, lärarna kan inte förstå varför du inte har lärt dig läxan och du blir mobbad för att du är dåligt klädd. Dem barn som har det så här har givetvis ett rent helvete och att dem ändå dag ut och dag in orkar med sin situation är fullständigt obegripligt. Om man inte har ett klimat i skolan som förstår så kommer dessa barn aldrig att kunna få den hjälp dem så väl behöver.

    Jag hade en sådan uppväxt och till det ska du lägga till all det stryk jag fick plus min missbrukande pappa som ständigt var på stridshumör och en mamma som aldrig tog sina barn i försvar, utan tvärt om. Att uppleva en sådan kärlekslös och kallt uppväxt sätter verkligen sina spår senare i livet. Att försöka få det att fungera i skolan när man har det så här är nog nästan helt omöjligt om det inte finns ett förstående klimat i skolan bland lärare och elever. Det jag hade behövt var någon form av trygghet och förståelse från skolans sida, men tyvärr så fanns inte den möjligheten då.

    För mig har det tagit 5 år hos en terapeut att bearbeta det jag har varit med om och jag är fortfarande inte klar med det. Tänk om man kunde sätta in rätt resurser i tid i skolan för att öka förståelsen för att alla inte får saker serverat på en silverbricka, utan att vissa verkligen får kämpa med både näbbar och klor för att få det någorlunda bra. Att försöka utnyttja dem 9 år man har i grundskolan för att öka förståelsen och lära sig att respektera varandra oavsett från vilken miljö man kommer ifrån tror jag skulle vara ett bra sätt att skapa en trygg och en bra plats för alla i skolan.

    Barnen rår aldrig för att en uppväxt blir svår och så pass ciliviserade borde vi vara idag så att vi kan förstå och göra något åt den saken så att barn slipper lida och fara illa. Det är inte skolans ansvar att fostra barnen tycker säkert en del, utan det är föräldrarnas uppgift, men om jag lever i en miljö där jag riskerar att få stryk om skolan kontaktar mina föräldrar vem ska då hjälpa till? Skolan ska vara en skyddad zon där man kan få den kärlek och trygghet man behöver för att orka med sina föräldrar och få rätt hjälp så man kan få en bra start i livet trotts dålig odds.

    Alla barn har givetvis inte en trasslig uppväxt, utan det finns barn som kommer från kärleksfyllda förhållanden men som ändå kan få det trassligt i skolan på grund av att dem avviker lite från mängden, och det visar att en del inte har lärt sig att respektera varandra. Man förstår helt enkelt inte hur illa man gör en människa genom mobbing.

    Många gånger är det dem som det har gått bra för i skolan och livet som sedan kommer att jobba med dessa frågor och man kan verkligen fundera över vad dem har för erfarenhet av ett litet helvete? Nu drar jag inte alla över en kant, det finns dem som verkligen kan och förstår, men dem kan man nog räkna på en hand. För hur ska man kunna förstå om man inte själv har något att referera till, och det är väl därför det ser ut som det gör idag.

    När man har politiker som drar åt tumskruvarna för dem som har det sämst ställt vilka tror ni då drabbas? Det är givetvis dem barn som redan har ett litet helvet. Jag tycker att det är vår förbannade skyldighet som vuxna att slå näven i bordet när barn far illa och tillrättavisa politiker som inte förstår bättre och berätta för dessa politiker hur verkligheten ser ut och att vi inte accepterar att barn far illa.

    När vekligheten kommer i kapp en som vuxen så behöver man hjälp att bearbeta det trauma man har varit med om, men idag är det tyvärr inte så lätt att få den hjälpen. Att försöka förklara för försäkringskassan är som att slå huvudet i en stenvägg. Finns inte kunskapen hos den som behöver hjälp och hos handledaren på försäkringskassan hur man hanterar psykiskt mående så kommer det att sluta med en tragedi för den som behöver hjälp. Jag vet av egen erfarenhet.

    Om man har haft en trasslig uppväxt och en jobbig skolgång så får det givetvis konsekvenser i ens vuxna liv. Att ständigt känna sig nertryckt stärker inte direkt ens självkänsla och att gå ut skolan med urusla betyg gör givetvis att man får det svårt att kunna hävda sig på arbetsmarknaden och risken är att man blir överambitiös.
    Att med dessa förutsättningar försöka bygga upp ett tryggt liv i vuxen ålder blir givetvis väldigt svårt. Det liv man har att se tillbaka på är bara en massa elände och har man då inte kunskapen om hur man bygger upp en trygg tillvaro så blir det väldigt svårt och jobbigt att bygga den tillvaro som man så väl behöver.

    Det man oftast gör är att försöka fly och det jag gjorde var att stänga in alla hemskheter inom mig, jag kunde inte berätta för någon, inte ens för min familj hur jag mådde eller vad jag hade gått igenom, och givetvis blev detta en väldigt tung börda att bära till slut. Jag skämdes oerhört för min uppväxt och skolgång och visst trodde man att det var ens eget fel att man mådde som man gjorde. Jag försökte köpa mig en trygghet genom att skaffa mig prylar, men det är inte prylar man behöver, utan det handlar om helt andra saker.

    Skammen för det jag varit med om var så stark så att jag kämpade på i 40 år med min hemlighet, men tillslut så orkade jag inte bära den själv längre och jag föll ihop som ett korthus. Jag hade ett bra jobb, jag bodde bra och tjänade bra, men det hjälpte inte, utan min kropp sa ifrån på skarpen och jag fick helt enkelt ge upp. Jag lät det gå alldeles för långt och jag blundade för verkligheten och lyssnade inte alls på min kropp. Jag höll helt enkelt på att slita ihjäl mig, och trotts mina besvär, min värk och mitt mående så var jag övertygad om att arbeta hårt var det bästa för mig.

    Att tappa taget om det man har byggt upp under ett liv är givetvis väldigt jobbigt, men samtidigt så är det en vändpunkt om man får rätt hjälp. Att börja lära sig att förstå vad det är som har hänt i livet och att lära sig att hantera det är givetvis det enda sättet att komma till rätta med sina känslor och sitt mående. Att få öppna upp och helt enkelt kräkas ur sig allt elände och att röra om i sina minnen och känslor har givetvis varit väldigt jobbigt, men gud vad skönt det är när man väl vågar göra det. Detta gör man inte på en dag eller vecka, utan det kan ta flera år innan man vågar öppna sig fullt ut.

    Det jag upptäckte efter några års hjälp av min terapeut var att jag inte hade fört den otrygga traditionen vidare till mina barn. Mina barn upplevde ingen otrygghet i sin uppväxt, men dem fick heller aldrig veta hur det stod till med mig. Jag skyddade helt enkelt mina barn från min verklighet och det gjorde jag omedvetet.

    Idag vet dem allt om mig och mitt liv och det blev givetvis en chock för dem när dem fick reda på min hemlighet, men dem är så pass gamla idag så att dem vet hur dem ska hantera det och jag tror nog att dem har tagit lärdom av min berättelse och det kan man se när dem hanterar sina egna barn. Kärlek och omtanke råder verkligen i deras liv när det gäller deras barn och det är fantastiskt skönt att se.

    Om man gör som jag fick känna på i skolan att man letar på den grinigaste läraren som finns och kallar honom/henne för OBS-lärare som sedan har till uppgift att banka in vett i min skalle och tro att det ska komma något bra ur det då har man inte förstått någonting. Det finns dem som förespråkar hårdare tag i skolan, men det man behöver lära sig är att respektera varandra hur man än har det och var man än kommer ifrån.

    Oftast är det inget fel på eleven som trasslar till det i skolan, men det man gjorde med metoden OBS-lärare var att skuldbelägga eleven så att eleven börjar tro att det är hans/hennes fel att det ser ut som det gör i deras liv. Det är klart att man inte orkar med motgångar både hemma och i skolan och det resulterar givetvis i att man gör revolt och det är väl inte så konstigt.

    Att från tidig skolålder få lära sig att respektera, stötta och hjälpa varandra tror jag är det enda sättet att lindra för dem som har det svårt och jobbigt. Om man känner ett stöd från skolan och sina kamrater så blir givetvis tonläget ett annat och man lär sig att förstå att det faktiskt finns människor som förstår och vill hjälpa. Detta borde vara en självklarhet och en naturlig del i skolan och skolarbetet.

    Idag råder det en form av konkurens i skolan som gör att elever inte vågar stötta och hjälpa varandra, utan det gäller att vara bäst i klassen och framstå som en bra och duktig elev och sedan om någon inte hänger med i skolarbetet så får denne skylla sig själv. Ska det verkligen vara så, och kan vi göra något åt det?

    Jag har en dotter som har börjat i en frisskola på gymnasienivå och skillnaden är verkligen märkbar när det gäller att respektera varandra. Att ens barn längtar till skolan för att det är så trevligt att vara där är verkligen ett steg i rätt riktning och för mig som förälder känns det helt underbart.

    Jag har besökt skolan några gånger och det man möter när man kliver in i skolan är en fantastisk varm miljö och en otrolig positiv anda med glada och trevliga elever, det märks att eleverna trivs och skolan har som måtto att alla ska synas, så visst går det att göra något åt den situation som råder i många skolor idag.

    Eleverna samarbetar, stöttar och hjälper varandra med dem uppgifter man får i skolan och man är mån om att få sin kompis att hänga med i skolarbetet. Man vågar fråga sina kompisar när man inte kan eller förstår en uppgift och det leder givetvis till att man faktiskt lär sig mera. Man känner att det finns människor i sin omgivning som bryr sig och det tror jag är viktigt.
    Vi möts dagligen av hemskheter som händer och som verkligen får en att fundera över hur det kan komma sig att det har blivit så här. Om vi inte försöker förstå vad det är som händer och varför det händer så kommer vi inte att kunna göra något åt saken.

    Det verkar som om människor har gett upp och accepterar att det ser ut som det gör och det beror förmodligen på att man känner en maktlöshet och inte tror sig kunna påverka situationen. Om vi har politiker som kan gå förbi uteliggare utan att göra något åt saken eller som tycker det är helt i sin ordning att utvisa apatiska barn eller som tycker att det fungerar bra i skolan och som drar åt svångremmen för dem som har det sämst ställt så att barn som redan har ett helvete får det ännu sämre så är det nog inte så kontigt att man som medmänniska känner sig maktlös.

    Dem signaler som våra politiker sänder ut idag gör det möjligt för orättvisor att härja fritt och det ger även luft under vingarna för dem som har extrema åsikter. Att tro att det ska leda till något bra för Sverige och mänskligheten är verkligen att lura sig själv. Att tro att man själv inte ska bli drabbad av denna okunskap en dag är verkligen att tro för mycket. Förr eller senare gör man det.

    Det vi människor säger och gör har en stor betydelse för hur våra politiker ska agera, men så länge vi tillåter det som pågår och inte reagerar så ska vi inte tro att politikerna ändrar sin riktning. Den dag vi själva råkar illa ut så vill vi att systemet ska fungera, men vi tror inte att det ska hända oss och därför reagerar vi inte som vi borde när vi ser andra som far illa. Vi tar saker och ting för givet och har väldigt svårt för att sätta oss in i andras situationer.

    Jag tror att dem flesta människor är av en god art, men det som saknas är kunskapen för hur ett liv kan bli trotts att man har gjort allt för att det ska bli så bra som möjligt. Vi har alla olika förutsättningar för att få ett bra liv och dem flesta gör så gott dem kan med dem resurser man har, men tyvärr så räcker det inte alltid till och får då till följd att man på ett eller annat sätt råkar illa ut.

    Om vi från tidig ålder lär oss att respektera, hjälpa och stötta varandra så tror jag att vi kommer att få ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Om vi lär oss att förstå att livet inte alltid blir som vi trott och att vi har olika förutsättningar men att vi trots det ändå borde ha rätt till ett så bra liv som möjligt så kommer det också att bli så. Det är faktiskt du och jag som kan påverka detta genom hur vi själva agerar.

    Nu har jag varit tydlig och skarp i min berättelse, men jag är ändå övertygad om att det finns dem som ändå inte kommer att förstå och det är just det som är ett problem för dem som råkar illa ut i livet.

    Lite styrk har väl ingen dött av finns det dem som säger, men det är just det en del har gjort, frivilligt eller ofrivilligt och så ska det inte behöva vara. Om man inte själv har varit med om svårigheter så blir det givetvis väldigt svårt att sätta sig in i en sådan situation, för innerst inne tror man inte att det är så farligt och dem allra flesta har haft en bra uppväxt och har inget att referera till så därför uteblir stödet och hjälpen, man förstår helt enkelt inte vilket helvete en del kan ha.

    Nu är inte jag så dum så att jag tror att jag skulle kunna förändra eller att få nio miljoner människor i Sverige att förstå livets gåta med detta brev. Vad jag däremot är övertygad om är att man måste börja någonstans för att få till en förändring där man lär ut respekt och förståelse för varandra och hur ett liv kan bli. Det bästa ställer att lära ut detta på är givetvis i skolan och jag är helt övertygad om att man kommer få ett helt annat klimat i Sverige om vi ökar kunskapen och förståelsen för varandra och om livet.

    Någon måste våga börja och då är det väl bra att den som gör det har hjärtat på rätt ställe och har en respekt och förståelse för människor. Att vårda och skapa möjligheter för sina barn borde vara en självklarhet och ett bra ställe att göra det på är väl ändå i skolan.
    Om jag som är drabbad inte vågar öppna mig och berätta om mitt liv på grund av det klimat som råder idag, vem ska då göra det för att öka förståelsen?

    Hur konstigt det än låter så är jag oerhört tacksam för det liv jag fått. Det jag har fått lära mig under mitt liv och det jag har varit med om har gett mig så mycket som jag aldrig skulle kunna fått om jag har haft en normal och trygg uppväxt, men jag önskar ingen annan det jag har fått stå ut med.

    Om jag genom min erfarenhet kan bidra till att skapa en bra miljö för andra så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter. För mig är det viktigt att utsatta barn får en chans att skapa sig bra förutsättningar i livet och kan min berättelse ge en liten nypa av det så är jag nöjd.

    Jag kan till viss del förstå mina föräldrar för det jag har blivit utsatt för. Jag antar att dem inte har haft det så lätt själva under sin uppväxt, men jag kan aldrig förlåta dem för det dem har gjort med mig och mitt liv. Skulle jag berätta om allt elände jag har varit med om så skulle bara det fylla en hel bok och ni skulle förmodligen inte tro mig.

    Det positiva i det hela är att jag har fått lära mig att handskas med livets baksida, och det har givetvis stärkt mig oerhört mycket och det är en erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan.

    Om jag är bitter? Nej, snarare tacksam för att jag har kunnat ge mina barn något som jag skulle behövt som barn och det räcker för mig. Jag bröt en osund tradition och priset jag fick betala för det var min hälsa, men jag är tacksam och glad över att mina barn slapp upplev det jag har fått gått igenom och tack vare det så är vår relation mycket bra idag och det ger ett hopp för deras barn eftersom den osunda traditionen nu är bruten.

    Glöm aldrig att vad du säger och vad du gör kan ha en stor betydelse för någon i din närhet fast du kanske inte tror det, så tänk på vad du säger och gör. Släng dina förutfattade meningar i en sophink och ta reda på fakta istället. Jag lovar dig att du kommer att bli överraskad av det du får höra och att det inte alls är som du har trott eller fått hört från andra.

    Ingen planerar att få ett litet helvete i livet, utan det beror oftast på saker man inte kan rå på som barn. Att ha tillit till sin omgivning blir inte lätt om man har haft det svårt så därför är det viktigt att man visar att det verkligen finns människor som bryr sig för att utsatta ska orka söka hjälp.

    Jag lyckades på något konstigt sätt ta mig igen min uppväxt med livet i behåll, men tyvärr så finns det dem som inte har haft samma tur som jag, så jag måste ha haft en enorm kraft och vilja inom mig som har gjort att jag faktiskt lever idag. Detta låter kanske drastiskt, men så här ser verkligheten ut för många idag och det måste vi lära oss att förstå och helst göra något åt.

    Skolan är en fantastisk miljö som med rätt förutsättningar säkert kan bidra till att barn som far illa kan få en trygg och bra tillvaro trots dåliga odds.

    För mig skulle det vara oerhört intressant att höra barnens och föräldrars synpunkter på det jag skriver om och givetvis hur lärare ser på det hela.

    Ni får gärna bjuda in mig och berätta hur ni ser på saken.

    Tack för att du tog dig tid att läsa det jag har skrivit.

    Med vänlig hälsning
    Rune Blixt

    SVAR:

    TUSEN TACK för din fina och långa berättelse!

    Lycka till vidare, Rune.

    Hälsn,
    Peter

  4.  
    Rune
    17 december, 2008 | 13:11
     

    Besök gärn min hemsid livskunskap.org där min berättelse finns i ett annat utförande. Kommentera gärna det jag har skrivit.

    Mvh/Rune

  5.  
    anette
    2 april, 2009 | 22:51
     

    Livsöden ja ibland finns det ju verkligen en förälder som käpar för att barnen ska ha det bra men då helt plötsligt står mydigheterna där och ändrar allt! JUST NU TÄNKER JAG PÅ DEN KAPM JAG BEKÄPAR ALLT FÖR ATT MINA BARN SKA SLIPPA FARA ILLA IGEN!
    Men enligt mydigheterna så har ju varje förälder rätt att komma igen oavsett vilken skad brott som personen begått mot barnen och familjen.
    Lagen att barnens rätt ska vara den som avgör allt är så luddig så i dag är det sdå att det är föräldrarnas rätt till sina barn oavsett vad du än gjort eller kommer att göra dessa små liv! Så vem skyddar dom små? Jo om dom om har tur så finns det åtminnstone en förälder som ser till barnets bästa men i dag r det svårt att stå ensam mot mydigheter! vet ni vad man får för råd jo så här fungerar det om barnen återigen börjar må dåligt ta kontak med barn ungdom psykiatrin! Ja men ska det behöve gå så långt igen? Vilka konsekvenser har detta för barn hur länge tar det igen att barn ska må bra sitter detta kvar i vuxen ålder? jA VEM VET MEN FÖR MIG ÄR BARNEN VÄRD MER ÄN ALLA PENGAR I VÄRLDEN SÅ JAG SKA KÄMPA FÖR MINA! Så mitt hopp i dag ligger hos media snälla ni ta upp allt som ni får reda på angående barn som far illa och som domstolar dömer fel eler som verKAR KONSTIGT!För i dag kan vi inte lita på domstolar och sociala mydigheter tyvärr där har min till lit försvinnit!

  6.  
    Nicke Picke
    25 december, 2009 | 08:19
     

    jag har t.o.m. sjukhusets journal de själva rapporterar det faktum det torteras och omänskligt förnedras och experimentas på helt fysiskt frisk personen bara för att Eva måste förstå ”DET BRA” exakt som alla fantatiskt religiösa livsfarliga extremistiska fundamentalisters fråga är. Ingenting fysiskt men experimentera med mycket skadliga färtande livsfarliga droger på helt friska individer bara för att ett tantsnuska ska förstår ingenting riktigt men en bra känning. Krrupt!

  7.  
    Yael
    29 januari, 2010 | 22:18
     

    Min mor agade mig aldrig men misshandlade mig ibland. Ser tillbaka som nu 60-årig kvinna och konstaterar att orakerna till misshandeln var synnerligen bagatellartade. Utbrotten berodde helt på min mors dagsform. Senare, i tonåren, deltog min far mer än gärna genom att hålla fast mig så att min mor kunde örfila och banka rakt i ansiktet utan problem. Min status i familjen var låg och behovet av en syndabock stort. Som gåva av mina föräldrar fick jag bära den stora hemligheten, nämligen att jag i grunden var så avskyvärd att när man kände mig så fick man automatiskt ett stort hat och raseri mot mig. Jag förstod aldrig varför men visste ju att så var det. Därför berättade jag aldrig, det hade varit som att säga ”jag är en människa satt på jorden till att hata och avsky”, var tacksam om ingen märkte mig.
    Alltid rädd att komma nära människor, aldrig självkänsla nog att lita på någon. Men nu vid 60 fyllda vill jag ha det sagt om så bara en gång. Jag avskyr mina föräldrar, döda är de och bra är det.

  8.  
    Ung mamma
    7 juli, 2010 | 23:42
     

    Hej allihop,

    Jag är jätteledsen för er skull. Mår så dåligt av att höra hur familjen, dvs de man ser upp till, behandlar sina barn på detta sätt. Jag är en ung tjej av utländskt ursprung som haft det både tufft med strikta regler, men samtidigt kärleksfullt. Min far var aldrig närvarande, han fick sina utbrott lite då och då, men misshandlade mig aldrig varken fysiskt eller psykiskt. Min mor var sträng men ändå väldigt kärleksfull. Lite aga fick jag nån gång, men det var inte så att hon missbrukade makten.

    Nu har jag själv två små underbara barn som givetvis stressar upp mig ibland, men jag ser till att göra mitt allra bästa för att ge dem min kärlek, respekt och kunskaper. Jag kan aldrig tänka mig att lyfta en hand för att sätta dem på plats. Numera finns det smartare och hälsosammare metoder att lära barn att vara lydiga. Skamhörnan exempelvis, om de har varit riktigt olydiga. Där får dem sitta i några min för att sedan be om ursäkt.
    Detta för att de ska utvecklas och lära sig av sina misstag. Jag måste som förälder lära dem att behandla sina medmänniskor med kärlek och respekt. Det är mitt ansvar.

    Jag tror ändå, att varje förälder älskar sina barn, även om de har brukat fysisk eller psykisk misshandel. Men alla klarar inte av det ansvaret, om inte de får den hjälp som behövs. Därför tycker jag att det är viktigt att allmänheten lägger sig i utan att skämmas.

    Till er alla därute som råkat ut för hemska övergrepp på olika sätt, ni har säkert varit älskade, men fått det visat på fel sätt. De visste inte bättre än så. Jag hoppas att ni lär er av detta och att ni för vidare enbart kärlek och respekt till nästa generation.

    All kärlek/
    Ung mamma

  9.  
    Mira
    14 december, 2010 | 20:23
     

    Tänk er en vardag där du som ”barn” inte har en talan…ingen röst. Det här ”barnet” är 20 år gammalt!? Hon är tjej/kvinna. Bor hemma med föräldrarna och resten av syskonen. Den äldsta är 24. Hon har inte heller en talan.
    Är du kvinna så är du dum. Du kan INGENTING. DU luktar, du är dum i huvudet, du är smutsig, du är långsam…tänk och höra det varje dag?
    Komma hem från högskolan och få skit av sin pappa varje jävla dag man kliver in genom dörren..

    Vem fan är det som är dum? Du ellerjag? Tror ni man kan säga det till sin pappa? säga emot?
    Verkligen inte.
    Du ska bara stå där rakt upp och ner och ta emot smällar samtidigt som han kränker och nedvärderar dig. I hans hus är man inte värd någonting. när han gör något fel så är det OKEJ…. men skulle någon annan göra det…då vet endast gud vad han kommer göra med en.

    VAD FAN SKA MAN GÖRA FÖR ATT FÅ EN RÖST??? EN JÄVLA RÖST?
    INTE ENS SÄGA ”Aj, det gör ont! Sluta slå mig”… nää för då e man feg? Vad är detta för värld vi lever i? Det är så många som går igenom detta. …. men kommer det hända något med min pappa?`
    Vill jag egentligen att någon ska veta? Nej..egentligen inte. Jag vill inte ha hjälp.. för det FINNS ingen hjälp. Det är bara att stå rakt upp och ner.. och återigen ta emot .

    SVAR:

    Tack för din kommentar som berör mig ända in i själen. Ingen – INGEN – människa skall behöva leva på detta sättet.

    Det är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna!

    Det är en svår situation för dig och din familj. Inte alls lätt att hantera.

    För din egen skull och din framtids så hoppas jag verkligen att du söker hjälp och tar dig ut ur denna situation.
    Välkommen att skriva till mig.

    Hälsn,
    Peter

  10.  
    maria
    7 april, 2011 | 14:36
     

    Jag har också hafft en svår uppväckst som många andra som jag har läst om,
    Min mamma och pappa skilldes när jag var 4 år gammal i spanien där vi var på sämester, pappa åkte hem till sverige igen men lämnade mamma och mig och mina bröder kvar uttan pengar eller något. Till slut fick vi kontackt av några som bodde i sverge och kom hem. När vi komm hem började HELVETET!
    När jag var på stan men mamma blev hon alltid mishandlad av min pappas nya fru, och fick åka in på skukhuset flera gånger. Så vi tappade kontakten med pappa hellt. Jag var livrädd att gå på stan med mamma och var ochså livrädd att träffa pappa!!!
    Men livet blev inte bättre, mamma träffade en ny man och jag började bo hos han i stället, för att det var så mycket hemma det var alltid bråk men min älsta bror och mamma och mamma hadde knappt pengar att ge oss matt, så det blev så att jag fick bo hos mammas kille.
    Han började ta på mig och sen kom det. han sexuellt uttnytjade mig i fyra års tid VARJE DAG!!! det blev till slut fängelse för honom efter mycket om och men. Han fick 5 ÅRS fängelse!! jag fick flytta till familjehemm, men där träffade jag en tjej som inte var så bra, vi två gjorde väldigt väldigt dåliga saker och jag fick flytta igen till en annan familj. och där bor jag nu!!! Nuär jag 15 år och lever jag lyckligt och har det bra! Och det är tack var mina fantastiska fosterföräldrar! Men självklart är ju min högsta önskan att det här aldrig hade hänt och att jag skulle få leva ett `normalt´ liv!!
    MVH Maria

Lämna gärna en kommentar som jag godkänner innan den publiceras.
Detta är min egen hemsida med mina tankar och åsikter - ingen debattsida.
Inga länkar godkänns i kommentarerna. Tänk på att ditt namn kan synas i sökmotorerna om du sätter ut det. Vill du berömma, debattera eller kritisera?


(krävs)

(krävs)

Information
Alla dina rad och styckebrytningar sätts dit automatiskt. Din e-postadress visas aldrig. Tänk gärna igenom det du skriver.

Använd knapparna nedan för att redigera din kommentar.


RSS flöde för kommentarerna i denna post | TrackBack URI

 

All nedtrappning av psykofarmaka skall ske i samråd med auktoriserad läkare.

Enligt vetenskapliga undersökningar har många deprimerade personer smärta (ibland är den förträngd) och rent kroppsliga problem. Som en första åtgärd rekommenderas alltid en fullständig kroppslig läkarundersökning med uppföljning och behandling. Välj en läkare som är inriktad på rent kroppsliga problem.

Folk blir skadade av elchocker, ECT! Skriv på protestlistan!